Tidig morgon i Menlösa.

Grått gryningsljus möter nattensmörker i vårt sovrum. Per sitter vid datan, och ett underligt ljus skapas i rummet.

Jag vaknar av att Semlan klampar runt klumpigt över mej. Hon har just varit ute och är nyduschad om tassarna.

Jag känner mej tung och rörig i huvudet, mitt i mellan sömn och verklighet.

Per är inne på någon dagstidnings hemsidahem sida.

Han läser högt.

Läser om ett en man och en kvinna som ringt efter polisen. Då ett gäng mörk klädda individer kallade manens fru för hora och hotade att mörda dom.

Polisen kommer efter ett tag till platsen, pratar lite med paret. Gänget som hotat dom befinner sej i närheten men polisen bryr sej inte om att kolla upp dom. Säger att dom ej har tid för sådant här.

Det går en tid och åtalets som väckts mot gänget lades ner på grund av bristande bevis..

Det går ytterligare en liten tid. Samma gäng gör nu inbrott mot samma man och kvinna.

Mannen ringer återigen polisen och säger. Ni behöver inte bry er om att komma denna gång för jag har redan skjutit dom med hagelgeväret.

Denna gång tar det inte lång tid innan polisen kommer till platsen, och dom kommer i tre polisbilar med sirenerna på slagna.

Ingen hade blivit skjuten, mannen hade sagt så för att få lite fart på polisen. Men inbrottet var i full gång.

Hur det slutade förtäljde ej Per i sitt läsande,  Jag funderar på hur allt förändrats.

Uniformerade poliser i svart och vitt från barndomen. Respekten för dessa ordningens män. Det var ju nästan bara män på den tiden inom ordningsmakten. Jag tänker längre tillbaka, tänker på polisen som mitt i gatan står, eller han som patrullerar runt husknuten och på stadens gator och torg. Han med en rundad hjälm på sitt huvud och händerna vilande i svanken. Hur var det här då......

Bestämmer mej för att allt har inte blivit bättre. Var tog respekten vägen. Egotrippen tog över och respekten för andra slängdes över bord i våra redan övergödda och döende hav och sköar.

Nu är jag lite upprörd. Ljuset från fönstret har åter ändrat färg. Lite skarpare blir konturerna i rummet.

Per läser vidare. Denna gång blir det en liten solsken historia.

Kanske är det så att världens minsta hund är född.

Den föddes i Florida. Ett center som tog hand om djur som kommit snett i livet, dom hade tagit hand om en liten dräktig blandras tik.

Förlossningen hade blivit krånglig, men avlöpte till slut bra.

Där bland alla hennes valpar var det en liten som fick kämpa lite extra.

Veterinären hade fått blåsa liv i den. Göra mun mot mun metoden som Per läste.

(förunderligt tänker jag, så oändligt försiktigt det måste göras)

Den lilla valpen var inte större än att den fick plats i en matsked.

Nu hade det gått tre veckor och den hade vuxit sej stor och fick plats i en kaffe kopp.

Ser du säger Per och vinklar dataskärmen, jag reser mej på armbågen och kisar.

Ja jag ser, ser en liten mörkpälsad varelse. Så liten så, och lika söt.

Mina känslor förbytts till ett Åååååå.

Det blir ljusare och ljusare där ute. Sommartid suckar jag och drar täcket över mitt huvud.

Per åker iväg till jobbet. Medans jag planerar dagen i mitt huvud där under täcket. Det är nog snart dags att stiga upp och hälsa dagen välkommen