Det kom ett brev i min brevlåda. Det brevet var till mej.
Ett brev med hopp om solen, värmen, våren och ljumma skurar.
Svart mylla som sakta bekläs med grönska. Små gröna blad som vackraste brysselspets.
Tänk att få ett sådant brev.
Det sker så sällan att det kommer personliga brev. Det mesta av hälsningar som kommer, ja det sker via nätet, Snabba små ord. Ord som ej skall förringas. Dessa snabba ord värmer hjärtat. De långsamma orden skrivna för hand, dom orden värmer själen. Så idag är jag varm i både själ och hjärta.
Dagens nät ord fungerar som gårdagens telefoni.
Tänk er dom gamla telefonerna med snurr skiva. När jag skulle ringa på den, så skedde det lite avuppvärming av fingrarna. Det var så lätt att slinta med fingret i snurran, och då var det bara att lägga på och börja om igen. Där stod man och sa långsamt telefonnumret högt, medans fingret försökte sätta sej fast i nummerhålet. Ibland var det med en känsla av sekreterare. Då tog jag en blyerts penna (gul) med ett rosa sudd på toppen. Lillfingret spretar lite extra, tungan i mungipan också började snurrandet. Telefonen stod på skrivbordet i mina föräldrars sovrum då jag var 8-10 år. Ibland på dagarna efter skolan tjuvringde man någon från telefonkatalogen. Hysteriskt fnissande stod man där och var jätte nervös med underliga ord som formulerades i munnen. Ibland hotade dom med att ringa polisen. Hjärtat for upp i halsgropen vid dessa ord, och snabbt kom telefonen på i klykan. Min far sa en gång att, Maria om du någon gång får ett blått streck som vandrar upp mot hjärtat, då skall du vara uppmärksam för det kan vara blodförgiftning.
Dessa ord fastnade i mitt huvud. Och där vid skrivbordet i mina föräldrars sovrum upptäckte jag ett blått streck på min arm. Skräcken grep mej hårt om hjärtat. Nu var döden nära.
Det visade sej senare att detta bara var ett lite längre streck av en bläck penna på min underarm. Efter denna incident kunde jag känna att det kanske inte alltid var så farligt med dessa blåsstreck mot hjärtat.
När jag vandrade en sväng i min trädgård idag såg jag att Munk skräppan tittat upp
Där en bit ner i bladhöljet kan jag se knopparna. Jag älskar denna växt. Katastrofalt ogräs finns det nog de som säger. Men inte jag. En överlevare från långt långt tillbaka i tiden. En överlevare tillsammans med Kvannen, Rabarbern och kanske även maskrosen.
Stora stora blad blir där efter blomningen. Sådana där blad som jag skulle kunna tänka mej att krypa och sätta mej under om det regnade och jag var ett litet barn.
Det finns en liten saga om just mina skräppor.
Tidigt en solig vårdag för tre år sedan tog sej färden för över Hallandsåsen. I en trehjulig liten moppe med flak där satt mor Maria och skramlade tillsammans med allt annat. I skydd mot sol och regn for hon fram. Just denna färden gick till en närbelägen by söderut. Farten var lagom snabb, och hon log där hon satt och sneglade ömsom på vägen ömsom på naturen. Då såg hon något så vackert i där i dikeskanten. Vad var detta som månne växa där tänkte hon. På detta funderade hon på medan resan fortsatte och hon kom fram till byn lite söderut. Hon uträttade sina ärenden och stannade även till för att besöka sina båda barn. När kvällen kom var det åter dags för mor Maria att göra en ny resa. Denna gång tillbaka till den lilla stugan hon bodde i med sina båda hundar och sin gubbe. Skymningen började falla och hon honom mins det vackra hon sett i dikeskanten. Och där var dom igen. Ljust gulgröna står där ståtliga blomklasar stolt i diket. Nästa gång jag far förbi här tänkte hon, skall jag ha med mej en spade. Våren fortskred någon vecka och det var åter dags för mor Maria att fara förbi denna prakt. Denna gång var hon förbredd. Med sej i bagaget hade hon en spade. Hon åkte bil denna gång och vid ratten satt hennes sist födda dotter. Vacker slank,blond och stolt satt hon vid ratten och svängde in på den lilla parkeringsfickan. på order av sin mor. Den lilla tanten smyger sej ut i diket och börjar frenetiskt hacka och gräva med spaden. Hon lägger det hon lyckas få upp i medhavda påsar. När hon tittar upp då hon hör ljudet av en bil, det parkerar en äldre man bakom hennes dotters bil.
Attans tänkter hon, och mins äpple pallande höstar från sin bardom, och hur dom små benen som sprang för allt vad dom var värda. Nu hade hon ingen lust att springa, ej heller någon lust att bli påkommen..
Mannen ser arg ut och ifrågasätter mor Marias före havanden. Det är minsann hans växter berättar han surögt för henne. Ser du huset där nere i svängen, där bor jag och dessa växter har jag planterat. -Även i dikeskanten frågar mor Maria förundrat. Vad är det för växter. Då smälter den sure och säger nästan mjukt. Det är Munk skräppa. Men sedan mins han igen och sura minen faller åter på plats. Jag har planterat allt här omkring säger han och sträcker på sin rygg.
Åååååå säger mor Maria falskt underdånigt, skall jag plantera tillbaka dom. Mannen är arg och mumlar något ohörbart. Hursa sa sade mor Maria.
Ni är alla lika dana säger den sure lite högre. Då tar hon sina båda jordiska påsar och sin stora spade för att lägga i bilen. När hon kliver in i bilen hör hon den sure säga Jag skall ringa Polisen.
Samma känsla som när hon var liten och busringde ansätter henne. Kör för tusan gubbar väser hon fram till sin dotter. Färden bär åter av, allt medans mor och dotter dryftar denna händelse och fnissar sej hela vägen hem till den lilla stugan med mannen och hundarna uti.
Dessa Munk skräppor kommer nu troget var vår med all sin prakt och har ökat sitt bestånd till en ståtlig liten plätt i slänten mot häcken i närheten av bäcken i landet Menlösa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar