Himlen är blå och det sveper en svagt ljummen vind på vägen där jag går. En tjock tröja värmer mej. Vantarna håller jag i handen, likaså pannbandet. Det blev för varmt. Så jag älskar denna del av året. Färgmässigt står allt stilla. Allt ser dött ut och går i en brun dyster färg. Så trist, så stökigt och så smutsigt. Men det är bara en fasad. En kuliss som döljer det som egentligen är. Hade jag inte vetat bättre så hade bilden som nuet ger mej lurat mina sinnen. Men se jag har varit med förr jag. Känslan av rörelse under ytan, av marken, av träden och av vatten spegeln är som en mindre jordbävning. Det knakar av återhållsamhet. Snart mycket snart orkar det inte hålla emot längre, då börjar det spricka i fogarna.

Jag är som ett barn på upptäcksfärd, och än så länge hänger jag med. Men när maj kommer börjar jag sacka efter. Då ställer jag mej att hojta. DET GÅR FÖR FORT; JAG HÄNGER INTE MED.

Men det hjälper sällan.

Men nu är det Mars och jag kikar mej förundrat runt.

Och där på min promenad möter jag en likasinnad. Det känns som att möta mej själv i mini format.

- Hej säger jag, men oj här möts vi på vägen, du verkar ha brått.

Där på den gamla grå och knöliga asfalten kryper det en larv, en larv klädd i päls.

- Kom säger jag. Det är inte tillrådligt att krypa här på vägen för dej.

Jag har lite brått svarar han mej. Snälla låt mej fortsätta min färd.

- Nej nej svarar jag. Bilarna kommer fort och skoningslöst här.

Rädslan griper tag i min nya vän och han rullar ihop sej till en liten boll

- Här kan du krypa vidare fortsätter jag mitt samtal med honom. Jag  lägger försiktigt ned han  i gräset vid äppleträdet bredvid grinden.

Solen värmer och jag skyndar mej vidare för att göra i ordning mej för en lunch i staden bortom åsen.

Du säger han när jag går förbi på väg till bilen. Det var ju fint att du flyttade mej, men det var förfärligt mycket jobbigare att ta sej fram här.

- Ååå ingen orsak svarar jag, lev väl och kanske vi ses igen min vän.

I bilen är det varmt av solen som lyser in genom framrutan. Per gasar iväg. Jag känner igen den där minen. Den säger. Vi är sena som vanligt. Ler lite ansträngt när vi möter grannen i bit bort på vägen. Men snart smälter minen till en mindre ansträngd min i solstrålarna genom rutan.

I staden bortom åsen där Änglarna bor på en holme, där slår vi oss ned vid vackert dukat bord och underbart sällskap. Tänka att få möta så många vänner, nya som gamla en solig Söndag i Mars.

 Tack