måndag 19 mars 2012

Kroppen är trött, jag ligger kvar lite längre.
Flyter iväg på den mjuka vågen mellan dröm och verklighet. Där är gott att vara.
Snart snart skall jag stiga upp.
Jag tänker på dagarna som varit. Vi tog bilen och for upp till den lilla staden vid vänerns strand. Där jag är född och mina föräldrar bor.
Jag har laddat min timmar i bilen med musik och stickning.
Nu får du gissa vad detta är för musik säger jag till Per. Han tänker.......
Men svaret blir fel. Mins du bron i Prag där dom spelade. Jaaaaa just det blir svaret. Då han sjöng i en lur. Vi ler mot varandra vid det gemensamma minnet.
Resan upp är full av små avstamp. Jag tänker inte hur många mil vi åkt eller har kvar att åka.
Jag har ställen på vägen som blir mina beräkningar på hur långt vi kommit.
Där är alla vindkraftverken som står givakt i en stor formation. Stolta och kraftfulla snurrar dom på.
Där är stället där det luktar sulfit.
Ååå dom har kopplat på korgarna i Pariserhjulet på Liseberg.
Pellerins Margarin fabrik säger jag högt i bilen varje gång. Vilket underbart namn.  Jag vill veta sagan om denna fabrik och tiden då det begav sej.
Nääs med vackra gamla byggnader
Kyrkan med sitt nya glas torn. Där dom ändrar färg på belysningen beroende på högtid.
Loongs små grisar. Där ler vi alltid och säger alltid samma sak. Undrar hur långa dessa små grisar är.
När vi kommit så långt, då är det inte långt kvar.
Jag sätter in en CD med 60 tals rock. Stämningen förändras. Vi trallar med och mina stickor far som lärkvingar i takt till musiken.
Varma kramar möter oss vi framkomsten. En kopp te och en prat stund.
Vi planerar helgen. Mycket skall hinnas med. Och vi hinner nästan allt under våra få dagar tillsammans. Och det bästa av allt vi hinner umgås. Vi far till staden och fikar på Lördagen. Vi hittar ett fik där vi får in pappas rullstol utan problem.
Staden är full av mysiga små fik.
Det ligger en slöja av förgången tid över hela staden.
De la Gardi har lämnat djupa spår efter sej.
Vi går en promenad i staden. Små smala gator, gamla trähus runt om.
Per pekar, vi stannar till.
Där under ett fönster på ett litet plåtklädd överhäng över en dörr står två läskflaskor på kylning.
Tankarna far tillbaka då jag bodde i Göteborg.
En liten etta, badrummet som låg i uppgången bredvid i källaren, och ett kök med gasspis och inget kylskåp. Jag hängde ut min mat i en påse utanför köksfönstret. Där var det sällan någon sol som nådde.
Vi fnissar där vi står. Alla med våra egna associationer och minnen.
Men dagar går fort och det blir dags att åka tillbaka hem.
Med oss har vi fått påsk ägg att dela ut till Joanna och Alexandra.
Avsked ger möjlighet till nya möten men det finns alltid något lite tungt i att vinka adjö.
Hemma möter oss regn och en varm liten stuga




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar