Solen har gått ned, men jag känner den fortfarande i min hud.

När solen gick till vila, rullade det in dimma istället.

Den vältrade sej in över åkrarna, för att sedan rulla sej vidare in över gården. Med dimman kom en tystnad. Världen blir med ens så mycket mindre. Jag står där mitt i den, ser synfältet krympa och bli mindre och mindre.

Jag älskar dimman. Står helt stilla och känner hur spännande det är att få stå där i denna vita fuktiga stillhet.

Skall vi ta en kopp te, frågar jag Joanna. En kopp te här ute medans dimman sveper sej vidare runt oss.

Vi paltar på oss mer med tröjor och slår oss ned trädgårds möblerna.

Dom som stått ute nästan hela vinter. Jag får lite dåligt samvete.

Det kommer en bil på vägen. Sakta kör den där i dimman. Jag stoppar in Semlan under tröjan. Hon rister i kroppen av kylan. Den stackarn blev ju av med pälsen förra veckan.

Fukten lägger sej som en fin yta på våra ylletröjor.

Vi viskar till varandra.

Ett samtal om extra däck till bilen, tystnaden på landet, katter, hundar, gamla minnen. Allt sitter vi där och dryftar i ett viskande mummel.

Den första kvällen utomhus detta år är invigd.