Sakta vi går genom byn.

Jag sitter och hostar i soffan, när Per går förbi och frågar. Orkar du med en promenad vid stranden idag. En liten en i solen, medans den värmer.

Jag känner hur hela min kropp reagerar, sträcker lite på ryggen där i soffan och försöker se pigg och allert ut. En kort en, orkar jag nog svarar jag . Så skönt att det inte blir en lång, säger han. Han tycker alltid jag skall gå så långt, medans han vill korta ner den.  Jag paltar på mej tröjor, vindjacka, pannband, vantar mm. Här gäller det att hålla sej i schack. Min mor som sa alltid varje vår ( och säger det fortfarande) Du vet väl Mia att man skall svettas in våren, och frysa in hösten. Jo jag vet, jag vet.

Mellbystrand är målet. Solen lyser skarp genom en smutsrandig vinruta, Semlan sitter i baksätet och hoppas  äventyr.

Nere på stranden är det smetigt och sumpigt av blöt och ofrusen sand. Orkar inte plumsa i detta. Jag orkar ingenting nästan. Vi går upp bland husen. Vilken underbar blandning av boenden. Dom bygger nytt här och var. En stor hög av långa rör . 5 meter lång orange rör med vit insida och randiga. Så himla fina.Hur kan jag låta bli dessa. Kom Per vi måste stå på var sin sida.

Där står vi på varsin sida om rören, fnissar och gör små vår vrål. Vilken akustik. Det borde vara varje människas rätt att få ha ett sådant här rör i sin ägo Tänk om det varit natt. Då kunde vi smugit oss i väg med ett. Men hur smyger man iväg med ett 5 meter långt rör 40 cm i diameter. Det ser ju inte alls så misstänkt ut. Och inte är det nog så tungt heller. Men åååå så jag hade velat ha det här i min trädgård. Jag hade hojtat i det varje dag.

Små små stugor är det där, små rara stugor med ett litet kök ett rum och alltan.

Stora stora hus är det med. Stora med säkert 10 rum och abnormt allting. 

Vi kommer fram till ett där det står Villa Siesta.

Inget hus med tio rum i. Eller kanske, om det är mycket mycket små rum.

Nej vilket fel namn. Det namnet på detta huset får mej att tänk skräck films tankar. Mulen fuktig vårkväll, havet i fjärran som brusar. En nyckel som sätts i det rostiga låset. Det knirrar och kankar. Räcket upp till dörren är rostigt och löst. En unken lukt slår emot dej när du öppnar dörren..... Välkommen till Villa Siesta. Din sista Siesta

Solen skiner glatt på oss och jag hejar på en man som snickrar på sitt altan golv till en rar liten stuga. Vit med blåa knutar.  Där kommer glada barn studsa runt på dagarna i sommar, och på kvällen sitter salt in dränkta föräldrar där med ett glass vin och språkar med vänner och grannar.

En vacker björk växer här. Full med lavar runt hela nedre delen av stammen. Skägglava???

 Ingen aning.

Men vackert är det. Varmt om foten på trädet på vinter.

Nu är vi nästan nere vi havet. Jag vill dit och se. Se om isen ligger fortfarande Per och Semlan är långt före. Det går sakta men det går framåt och jag är så tillfreds.

Havet. Där ligger havet, med is och allt

Tjockt lager av is i två etapper. Det vandrar folk därute på den. Där går jag bland klitterna. Går förbi små ställen med solhålor. Hålor där man kan ligga i lä för vinden och sola. Och där ligger isen. Vilket möte av två tankar och element Sommaren och vintern som försöker att klamra sej fast.

Semlan snosar på i det gulnande gräset. Mumsar och är nöjd. Mumsar kanin bajsar. Blir inga pussar där på ett tag.

Jag tankar batterierna för allt jag är värd. Hur underbart som helst. Där sitter en liten familj och har en liten picknick på en bänk

Och här går jag snart färdig för hemfärd.

Älskade fina Lördag med sol och allt