Så är jag då nästan där.

Det är onsdag idag, regnet strilar ner där ut, och i morgon är det Torsdag.

Konstrundan börjar här i Halland.

Jag ställer mej att titta runt i min verkstad. Det är dags att röja undan, sucken kommer spontant från mitt inre. Jag är trött och sliten.

Veckor av hårt arbete och stress gör sig gällande. Det är svårt att se att det ligger så mycket jobb bakom det jag åstadkommit. Så underliga vi människor är. Att mäta individen med dess effektivitet

Här om kvällen kändes lusten av att byta omgivning påträngande.

Vi åkte bort till Osbecks bokskogar.

Vägen går brant och knölig upp genom naturreservatet. Det börjar bli en mycket sen eftermiddag, och jag drar djupa livgivande andetag när jag stiger ur bilen.

Det är så ljusgrönt att det nästan gör ont i mina ögonen.

När jag ser dessa ny utslagna boklöv tänker jag på min och Kattis lilla picknick för många år sedan. Jag ler lite vid minnet. Vi hade glömt att köpa sallad till allt annat gott vi hade med oss. Äähh säger Katti där vi står med våra påsar, vi tar boklöv istället, dom är helt perfekta att äta nu.

Så gjorde vi, och ja dom var helt perfekta att äta. Syrliga, krispiga och alldeles underbara.

Nu är det jag och Per som skall på picknick. Med oss finns en kanna te och resterna av gårdagens rabarber paj. Sakta trampar jag mej fram, och kommer långt efter Per. Jag måste gå sakta och bara vara just där just nu känner jag. Vila mej lite i allt detta nya vackra 2012.

En nordisk tropisk skog är det. Ormbunkarna växer som små skogar här och var. Ormbunkar är bland dom vackraste växter jag vet. - Säger du om nästan alla växter skulle Per säga. Och ja så är det nästan, men just ormbunken är som en forntid i nuet.

Maorifolket tatuerar sina snurror som symbol för livet och livskraften, samma som ormbunkens blad när dom vecklar ut sej. Samma snurror som sedan många år finns på mina fötter.

Mina fötter och jag. Det finns historia i dessa fötter som ger en känsla av både sorg och glädje.

Vi traskar vidare jag, mina fötter och Per. Han är rar min man, känner mej bättre än vad jag många gånger tror. Han väntar där framme bärandes på vår medhavda picknick, allt medan jag stannar och bara är.

Små bäckar rinner fram mellan mossiga stenar

Mossiga stengärdsgårdar avlöser bäckarna

och kvällsdis i en liten sänka.

Så kommer vi då fram till en bänk mitt i detta vackra. En stubbe hade jag helst velat sitta på. Men det får duga med en bänk och ett bord. Ett bord som verkar vara besökt av många både insekter som människor

Jaha du säger Per, nu ser jag att du är rätt sliten. "Rara" ord från en rar man. När jag påpekar detta för honom, ja då ler han bara lite i ena mungipan.

Så sitter vi med våra muggar och rabarberpaj som snabbt tar slut. Knotten kommer till oss där vi sitter och kalasar även dom. Långt om länge reser vi oss och vandrar vidare.

Påsen vi hade fikat i är lätt att bära nu, magsäcken är fylld och likaså sinnet. En liten gnutta ro har lagt sej som en tunn hinna inom mej.

Det här är en skog så full av så mycket att jag nästan kan se och höra hästkärror skramla förbi mej på nedkörda stigar.

Det skymmer och vi går tillbaka till bilen.

Hemma väntar en stund till i verkstan innan jag lägger mej till vila.

Nästa vecka skall jag inte göra någon ting har jag bestämt.........

På natten när jag gick och lade mej lyste full månen in med full kraft genom fönstret och lade sej för att vila sitt ljus på min sida av sängen. Per tassar förbi mej på väg till duschen. Han viskar, du  vet väl att när fullmånens strålar faller på en människa så blir hon hårig. Jag hör skrattet i viskningen. Neeeej attan också, blir mitt svar. Jag drar täcket högt över mitt huvud, känner så ingen del av kroppen hamnat utanför. Det räcker väl i hela fridens namn med dom envisa stråna på min haka.

Men natten gick och jag klarade mej trots allt rätt bra.

Det blir en tidig och mycket kylig  morgon.

Per kör in mej till strax utanför den lilla staden.

Där på en lite kringbygd korsvirkesgård lämnar han av mej tillsammans med lådor av skröjbränt gods och en kanna te.

Tre katter kommer springande mej tillmötes och så även deras matte. Med varma kramar och fnissiga samtal börjar vi vår dag tillsammans.

 Vi fyller hennes lilla bil för att åka vidare till Wallåkra Stenkärlsfabrik.

Denna bland dom underbaraste platser på vår jorden. I en dalgång ligger dessa vackra gamla byggnader.

På baksidan står raku ugnen och väntar på oss. Vi förbereder, plockar fram, rör runt i hinkarna, fyller på med spån, hämtar ved, sopar ur ugnen och ser över den för att se vinterns framfart med den.

Åsa kommer ut och hälsar oss välkomna med en kram. Där inne är det drejar kurs och hon skyndar åter in till sina elever. Solen börjar titta fram, det blir en härlig dag att jobba i.

Vi inviger årets första Raku kurs. Det luktar gott om den brända trälukten som börjar omge oss.

Vi bränner, eldar , kikar och lyfter till slut ur sakerna ur ugnen, mumlar och håller andan när den nästan 1000 gradig hettan strömmar ut från luckan vi fällt ned. Håret på armarna sveds av och tröj ärmarna dras ned.

Ned i sågspånet med dessa heta alster och in med en ny omgång glaserade saker.

Vi ler mot varandra, njuter av våran raku dag och svettas vidare.

Så fortsätter vår dag. Med ett litet avbrott för fika med hembakat.

"Torken" fylls med nya saker som skall torka och värmas upp innan dom stoppas in i ugnen.

Besökare kommer och pratar, undrar och förundras.

Sakta börjar trä pallen fyllas med våran färdiga saker. Solen skärskådar krackeleringarna tillsammans med oss. huden ömmar lite av sol och hetta, och tet smakar gott ur muggen.

För var ugn som plockas ut och läggs i spånet håller vi andan, coh hoppas att det skall hålla denna våldsamma temperatur skillnad. Vi stoppar det i vattenbad när det legat i spånet ett tag

Det mesta höll, någon spricka på några saker, men inget allvarligare än så. Vi tittar på vad som är kvar att bränna och beräknar hur många gånger till vi skall fylla ugnen.

Solen har flyttat på sej och det börjar falla skuggor.

Vi fyller en ugn till. Och där i ugnen sätter vi Kattis fina kärleks par. Mannen får ligga ner för säkerhets skull. Nu väntas dom en het stund tillssammans

Per ringer på mobilen och undrar om hur länge till vi skall bränna. Jag frågar vad klockan är. Den hade blivit sen em. Jag känner magen knorra, Vi stoppar munnen full av knäckebröd och hemgjord mjukost samtidigt som vi förbereder för ett avslut.

Vi plockar in och gör i ordning, häller vatten för att undvika någon förlupen glöd att bli stöddig. Bilen fylls åter med saker, med en doft av sot runt oss rör vi oss åter hem. Hem till Kattis vackra kök, glada katter och en god sallad.

Dagen lider mot sitt slut. Nere vid bäcken blommar vitsipporna i små vita öar tillsammans med spröda kirskåls blad.

Där plockar jag mej en bukett. Så underbart dom luktar. Bäcken sipprar förbi, och jag tänker att när William blir större skall jag ta med honom dit ner. Där skall vi sitta och plaska med fötterna och berätta historier för varandra.

På väg tillbaka genom trädgården nyper jag med några blommor av lungörten. Ett rosa vitt band hämtas från sy ateljen. Jag tittar på buketten. Den är enkel men mycket rar och luktar ljuvligt.

Under natten och tidig morgon har jag suttit och stickat små små tossor till ett litet nyfött flicke barn.

2012 05 02  kl. 00.35 3830 g  51 cm

Alexandra sände ett sms och ringde kvart i ett på natten för att berätta att hon och Max fått en liten flicka och William en liten syster.

Jag står där med vitsipps buketten och små vita stickade tossor i handen, kamera, Semlan och koppel,låser dörren och stuvar in allt i moppe bilen.

Ute är det ljummet och fönstren i moppen öppnas på vid gavel. Vår färd går till den lilla staden och den nya familje medlemmen. Det går så där lagom fort och jag hinner tänka tillbaka när första barnbarnet föddes. Liten William som nu har blivit så stor. Hanses vilda och stora berättelser som vi nickar förtjust till och låtsas förstå. Tänk när han var alldeles nyfödd

2010 09 10  kl 03.00  3805 g  50 cm

Nu har han blivit storebror. Livet i centrum skall delas med ett nytt litet väsen.
 Jag kikar mej omkring på vår något skumpiga resa. Ser bokskogen som håller på att slå ut. Jag måste till någon bokskog snart. Gå runt bland träden med solljuset silande mellan nykläckta gulgröna blad, rasslet runt fötterna av förra sommarens löv. En kopp te medans jag slår mej ner på en stubbe.
Semlan sitter och vädrar bredvid mej. Många är lukterna som seglar förbi hennes känsliga nos.
Själv känner jag mest lukten av bensinångor och ko skiten bönderna kört ut på sina åkrar.
Nu närmar vi oss den lilla staden. Jag parkerar utanför radhuset och kliver in.
Där innanför dörren hörs Williams tårögda gråt. Han vill följa med farmor och farfar. Vi möts alla i dörren. Dom på väg ut och jag på väg in. Vi kramar om varandra och säjer hej då.
Jag tassar upp på ovanvåningen och där rinner tårarna på Williams kinder. Vi kramas och han sätter handen till sitt öra, det betyder var är din telefon. I ficka blir som vanligt mitt svar. Han nickar nöjt.
Sedan möter vi lilla nya tösen. Hon ligger där trygg och lugn i pappa Max armar.
Så liten. Alltid denna förundran över hur små dom är.
Små, mjuka, värnlösa och så kloka. När jag tittar i lilltösens ögon så ryms där ett universum av klokhet. Jag känner mej naken och hudlös inför denna blick.
Vi sätter oss på kanten av en renbäddad säng. Då kommer Moster Nanna med kramar och paket.

Lill tösen flyttas från pappa Max famn till Williams knä, där i sängen.
Nu räcker det tycker han efter en liten stund och jag lyfter försiktigt över henne i min famn.
Liten mjuk och varm bara 18 timmar gammal. Hon går från famn till famn och hamnar till slut i sin mors.
Vi tittar på henne och undrar vem hon kommer likna mest.
Ja hon har ju min haka, säjer Alex med en liten bi ton.
Denna haka är inte omtyckt. Det är en sådan haka, som när åldern kommer i långt framskridet skede och tänderna ej längre finns kvar, ja då sticker hakan ut som på Pomperipossa.
Men det är en rar haka hävdar jag och stryker mej i denna stund över en liknande.
Jag lämnar en mycket trött familj att få komma till ro i sin nya roll.
Vi far hem igen Semlan och jag, skumpar iväg i ett falnande kvällsljus.
Och när jag rundar krönet på åsen ser jag ut över bukten och en röd nedåtgående sol.
Jag skulle vilja parkera där en stund, men ingen liten avstickare finns att tillgå. Jag sparar på minnet i stället.
Dessa kvällens minnen samlar jag i en litet hörn av mitt inre.

Det sveper en ljummen vind och jag tar fram frön som skall planteras.

Det är lite sent denna våren för detta, men växthuset har varit fullt av pelargoner och andra växter.

Pelargonerna som nu står nakna och i vilsengivakt utefter husväggen.

Där är lä och lite soligt. Om natten när kylan blir mer påtaglig, ja då sipprar värmen från köket ut genom väggen som dom står mot. Nackdel blir förvandlad till fördel.

Dom ser inte mycket ut för världen. Men snart snart kommer dom stå där och stila. Brösta upp sej och verka mena.

Min modersplanta var mycket vackrare än din modersplanta.

Tittar jag närmare på dom ser jag hur det redan börjat så smått.

Plantera var det. Jag börjar med lite fröer idag och lite mer i morgon kanske.

Sakta börjar jorden i växthuset täckas av små krukor. Pinnar sätts ut med förklaringar på innehåll i krukorna. Men ååååå hur skall allt få plats????

Var år försöker jag minimera antalet fröpåsar. Men jag tycks inte lyckats i år heller. Jag trycker ihop och omformaterar platserna.Jag börjar bli kissnödig Attans.

Vill inte springa in, vill inte avbryta mitt frö sättande.

Några krukor till placeras ut. Men nej jag måste springa in. Skall jag strunta i att ta av mej kängorna, Jag tittar på dom och ser hur dom är fulla av jord och lera. Attans igen, med benen i kors knyter jag upp sko snörena. Klart att dom trasslar i hop sej. Attan attan attan........ Äntligen får jag upp alla knutar som blev. In på toa, men åååå skit och elände det är dom röda arbets byxorna som jag måste ha säkerhetsnål till för att gylfen skall stanna uppe.

Tillslut kan jag sjunka ned på tronen.

Där sitter jag en liten stund och viftar med tårna i raggsockorna. tittar ut genom fönstret innan jag åter krånglar mej i ordning till mina fröer.

Det kryper fullt av myror på säcken med jord. Häst myror. Jag är inte glad i myrorna som bor här.

Envisa, ettriga, enerverande och energikrävande små individer.

Myror och mullvadar. M djur, undrar om det är så att m djur är jobbigare Mmmm jag smakar på olika m djur. Mås, men jag gillar ju måsar hmmm. Finns det inga mer m djur, klart det måste finnas. Hmm kommer inte  på mer just nu.

Och kommer jag på dom, ja då kommer dom säkert hit och jag är inte så säker på att jag vill det.

Jag fortsätter med mina fröer. Nu får det snart räcka för idag.

Mot väggen till växthuset växer doft violer

Varje vår tänker jag på kalaset vi ordnade för 13 år sedan, kalaset för Per. Överraskning så klart

.Jag gjorde tallrikar och muggar i keramik. Smög med inbjudningar och fick hjälp av Tinna att ordna festen i hennes butik. Rickard kom och gjorde japan inspirerad mat och jag gjorde en likör på just doft violer.

Tätt intill huset vi bodde i då växte det fullt av små lila blå violer. Jag plockade och samlade på mej för att lägga i burkar fyllda med alkohol

35 cl doft och smakfri sprit

100 luktvioler

2 1/2 dl socker

1/2 dl vatten

1 vaniljstång

Detta stod i en vecka innan jag silade ifrån blommorna.

Blommorna hade nästan helt tappat färgen och det var inte mycket färg på likören heller, men smaken var gudomligt mjuk och god.

Jag gjorde dubbelsats.

Smaken försvann om den stod förlänge, men det var inte många droppar kvar när kalaset var avslutat

Många har kalasen blivit sedan dess men ingen mer viollikör.

Där bredvid växthuset snubblar jag nästan på ginkoträdet när jag vänder mej om.

Det trädet har vi grävt med oss vargång vi flyttat. För inte kan vi ju lämna detta träd bakom oss i vår framfart på olika boplatser. Sakta sakta har det vuxit under dessa tretton år sedan det kom i vår vård. För någon månad sedan flyttade vi det åter. Jag trodde jag funnit ett bra ställe till det när vi flyttade hit. Men nej så var det inte. Sorgset stod det lite i skym undan. Nu står det på sin nya plats och kan bli beskådat när som.

Lika naket som pelargonerna tills jag tittar nära nära.

Jo då där är liv. Men det här är ett träd som tar god tid på sej att säga Hej om våren. Lika långsamt som valnöts trädet.

Så hör man plötslig en dag, när det börjar bli sen vår och tidig sommar

Heeeeeejjjjjjjj.

Då går jag fram, niger lite rart inför detta urtidsträd och önskar det en härlig sommar.



Tiden blev skyndsam.

En present väntade på Per i Helsingborg.

Vi åker in till staden. Han vet ej vad som skall ske.

Vi stiger in på Dunkers kulturhus.

Där skall en konsert spelas under kvällen.

Det är min present till Per på dennes födelsedag som inträffar nästa vecka

http://www.youtube.com/watch?v=H-mK_AKnKik

Tre män kliver upp på scenen. Svarta hattar, vita linne skjortor och svarta byxor.

En stå bas, en altfiol och ett dragspel.

Sorgset glada och suggestiva toner fyller lokalen. Tänk att tre instrument kan framkalla så mycket känslor som dessa tre gör.

Det slängs in en nypa humor och tre nävar glädje i rytmerna.

Mannen som spelar altfiolen sjunger ut rytmer utan ord. Fantastiska ljud tillsammans med instrumenten.

http://www.youtube.com/watch?v=054ASNfqwxQ&feature=BFa&list=AL94UKMTqg-9DAW-Akk7mHRN6TvsGcErgv

Betagen och fascinerade sitter vi där

Musiken och männen får mej att tänka på flodfolk. En stor pråm som ankrat upp, lägereldar, skymning, mycket folk, ett uråldrigt sätt att mötas på.

Någon annan i närheten av mig sänder ut dofter av lök, sill och alkohol.

Dessa dofter söker mig och får mej att andas mycket ytligt. Så sitter jag omedvetet under konserten. Då och då känner jag hur det börjar sticka i skinnet och jag hör en liten röst i mitt inre som säger. Andas Maria andas djupa andetag.

Några djupa andetag sedan återgår jag till dom ytliga igen.

¨Dessa mina ytliga andetag fungerar utmärkt bra till musiken. Jag forslad med på strömmen av toner i ett behagfullt avslappnat tillstånd.

Efter konserten känner jag hur munhålan har fyllts av smaken av lök, sill och alkohol.

Jag fyller lungorna med djupa andetag när vi kommer ut. Men dofterna som nu blivit smaker är starka och sitter envist kvar.

I bilen hittar jag min lilla ask med svarta lakrits katter.

Dessa katter springer glatt och välkommet in i min mun.

Aaahhhhh dessa befriande katter svarta som natten, lika mörka som den vi kör hem i. 

Torsdag redan.

Jag går förbi fönstret i min verkstad, ser vattnet från märgelgraven blänka i den nedåtgående solen. Höjer blicken och ser hur hela himlen är eldfärgad av solen som segnar sej ner bortom grannens gård

Där står jag en stund, sneglar ömsom på vattenspegeln och ömsom på himlen. Det är vackert. I min verkstad är det stilla. Inte tyst, bara  stilla.

I högtalarna kommer dom sista berättande orden från boken Brobyggarna.

Bakom mej på bänken står resterna från fikat vi hade på kursen idag.

Lite mjölk är det kvar i kannan. Muffins och kokos topparna tog Per med sej när han tittade in en liten stund tidigare. Några i magsäcken och några på kakfatet.

Jag går tillbaka till arbetsbordet och avslutar arbetet jag höll på med tidigare. En ljus stake. Maken till den som varit ensam en tid. För vist måste dom vara två. Dom var två från början men gick skilda vägar för ett halvår sedan. Den har stått där ensam och lite övergiven bredvid dom andra. Det har sett så sorgligt ut.

På golvet i sin lilla bädd ligger Semlan. Hon har bäddat sej ett litet reder. Sprattlat och puffat runt. Hon ligger där och sneglar på mina förehavanden. Har den där blicken som säger, jag måste ha koll så du inte gör något som jag kan missa.

För tänk om jag närmar mej den där påsen som prasslar,påsen där det finns goda saker luktar äckligt gott

Men nej det gör jag inte. Den ransonen är redan given. Hon lägger sej tillrätta och slumrar vidare.

Dessa stunder av lycka i min verkstad som tillför min själ en pirrande förnöjsamhet.

Ibland brukar jag bara slå mej ner en stund i en av fåtöljerna och luta mej tillbaka. En liten stund av att bara vara.

Jag plockar undan, samlar ihop och avslutar arbetet. Nu räcker det för idag. Min kropp är trött och mitt inre stilla.

Det är en bra kombination. Den sämre är när kroppen är trött och sinnet i oroliga funderingar, sökande efter förklaringar och lösningar av olika slag.

Men så är det inte idag. Gott.

Jag släcker ner, kallar på Semlan och drar mej mot dörren.

Tittar en sista gång runt mej och släcker lampan.

Utanför dörren är luften nästan lite ljummen. Jag känner att det är en skiftning i luften. Det känns precis som om dom där förtvivlade kramp ryckningarna vinter haft dom sista veckorna har upphört. Det är en annan ton på fåglarna med. Jag hör koltrasten sjunga. Lite som när barnen sjunger den blomstertid nu kommer på skol avslutningen. Men denna koltrast sjunger in våren och avslutar vintern.

Dom få stegen mellan verkstad och bostadshus går jag mycket sakta.

Det är svårt att få upp köks dörren, famnen är belamrad med fika resterna.

På mitt köks bord ligger två kuvert.

Dom kom nu i veckan. Jag har lagt dom där för att njutas lite extra av mej.

Ett kuvert med vackert skrivna ord och hälsningar. Ett annat med ett litet kuvert inuti det större. Där i ligger det hemliga frön. 

Hemliga frön från annan ort.

Dessa frön skall jag plantera i morgon, vårda ömt och nyfiket beskåda.

Per sitter i denna stund och suckar i soffan. Jag tror inte han vet om att han suckar. Kanske är det så att hans kropp är trött men sinnet oroligt denna kväll.

Vi klipper de sista vattenskotten på äpple träden.

I senaste laget. Men det blev av även detta året. Per klättrar och klipper de som är högst upp, det andra är redan klippt.

Små små blom knoppar finns det på vissa av grenarna han klipper ner. Jag samlar ihop, sorterar och lägger i hög för att sedan ta in dom. Där skall dom få slå ut i blom och glädja mej i sin rosa vita fägring.

Det är kyligt, bara några grader varmt, men alldeles stilla.

Jag kan tänka mej en kopp choklad säger jag till Per. Han ler och svarar, skall genast gå in och göra denna dryck.

Jag hämtar sittunderlag att lägga på stolarna, rafsar runt lite i det vissna på marken. Känner doften av mynta och myskmadra.

Chokladen står där strax på bordet, rykande i den kyliga luften. Alldeles stilla är luften. Över oss flyger ett flygplan.

Tänk säger jag om vi inte visste något om världen runt om oss. Vi bara bor här utan någon vetskap om varken flygplan eller bilar.

Ääääooooo skrålar Per och pekar mot skyn. En stor plåtfågel som blinkar och har ett entonigt underligt läte. Underliga är dom.......

Oooooo svarar jag och pekar förundrad på en långtradare som åker förbi på vägen en bit bort. Det var en stor skalbagge, och fort gick det. Två var dom dessutom ( den hade släp ) Ja det är väl snart parnings dags. Vi fnissar lite fånigt åt våra dåliga skämt.

Vi återgår till att diskutera vad som skall göras under vår och sommar med hus och trädgård.

Det kommer en liten bil på vägen. Den stannar och backar tillbaka. Ett fenomen som har hänt många gånger här. Några har stigit ur och kommit och pratat med oss. Andra har åkt vidare, någon har fotograferat i farten. Alla tycks dom haft någon anknytning till huset.

Jag går bort till bilen och undrar om det är något på tok och om dom behöver hjälp med något. Där i bilen sitter en " äldre " man med två ungdomar Den äldre mannen ser lite förlägen ut och berättar att hanses morfar och mormor en gång bott här. Att han som barn sprungit mycket här. Han ser lycklig ut när han säger det. Vill du komma in och titta säger jag. Nej svarar han mej. Ja du är välkommen annars. Jag andas ut samtidigt jag säger detta rakt in i bilen.

En liten gnutta rom hade Per spetsat chokladen med. Jag fnissar lite inombords, när jag i fantasin ser hur min choklad och rom doftande andedräkt fyller bilen.

En annan gång säger han och tittar på mej med lite bedjande ögon, en annan gång kommer jag gärna förbi om ni är hemma.

 Du är hjärtligt välkommen svara jag och vinkar glatt adjö till dom.

Vad spännande. Jag hoppas verkligen han kommer tillbaka. Både för sin och vår skull.

Jag vill veta mer om detta hus vi bor i.

Jag vankar tillbaka till vår lilla uteservering, där semlan sitter små morrande och har koll på verkligheten. Det kyler på lite mycket nu. Vi dricker upp det sista i vår muggar som har blivit kallt. Det där sista som är lite tjockt i botten av kakao Det smakar pralin. Syndigt gott.

Vi går in och tänder en brasa och jag sätter mina äppleblomster i vas.

Mitt i detta knoppande ris hänger jag en underbar ilsken sur höna som kom med posten i min brevlåda igår.

Tack underbara Lena för denna höna. Nu hänger hon där i äpple kvistarna och håller påsken stången i vårt kök.

Temperaturen där ute sjunkt ytterligare. -2 visar termometern.

Snart är det fullmåne.