Torsdag redan.

Jag går förbi fönstret i min verkstad, ser vattnet från märgelgraven blänka i den nedåtgående solen. Höjer blicken och ser hur hela himlen är eldfärgad av solen som segnar sej ner bortom grannens gård

Där står jag en stund, sneglar ömsom på vattenspegeln och ömsom på himlen. Det är vackert. I min verkstad är det stilla. Inte tyst, bara  stilla.

I högtalarna kommer dom sista berättande orden från boken Brobyggarna.

Bakom mej på bänken står resterna från fikat vi hade på kursen idag.

Lite mjölk är det kvar i kannan. Muffins och kokos topparna tog Per med sej när han tittade in en liten stund tidigare. Några i magsäcken och några på kakfatet.

Jag går tillbaka till arbetsbordet och avslutar arbetet jag höll på med tidigare. En ljus stake. Maken till den som varit ensam en tid. För vist måste dom vara två. Dom var två från början men gick skilda vägar för ett halvår sedan. Den har stått där ensam och lite övergiven bredvid dom andra. Det har sett så sorgligt ut.

På golvet i sin lilla bädd ligger Semlan. Hon har bäddat sej ett litet reder. Sprattlat och puffat runt. Hon ligger där och sneglar på mina förehavanden. Har den där blicken som säger, jag måste ha koll så du inte gör något som jag kan missa.

För tänk om jag närmar mej den där påsen som prasslar,påsen där det finns goda saker luktar äckligt gott

Men nej det gör jag inte. Den ransonen är redan given. Hon lägger sej tillrätta och slumrar vidare.

Dessa stunder av lycka i min verkstad som tillför min själ en pirrande förnöjsamhet.

Ibland brukar jag bara slå mej ner en stund i en av fåtöljerna och luta mej tillbaka. En liten stund av att bara vara.

Jag plockar undan, samlar ihop och avslutar arbetet. Nu räcker det för idag. Min kropp är trött och mitt inre stilla.

Det är en bra kombination. Den sämre är när kroppen är trött och sinnet i oroliga funderingar, sökande efter förklaringar och lösningar av olika slag.

Men så är det inte idag. Gott.

Jag släcker ner, kallar på Semlan och drar mej mot dörren.

Tittar en sista gång runt mej och släcker lampan.

Utanför dörren är luften nästan lite ljummen. Jag känner att det är en skiftning i luften. Det känns precis som om dom där förtvivlade kramp ryckningarna vinter haft dom sista veckorna har upphört. Det är en annan ton på fåglarna med. Jag hör koltrasten sjunga. Lite som när barnen sjunger den blomstertid nu kommer på skol avslutningen. Men denna koltrast sjunger in våren och avslutar vintern.

Dom få stegen mellan verkstad och bostadshus går jag mycket sakta.

Det är svårt att få upp köks dörren, famnen är belamrad med fika resterna.

På mitt köks bord ligger två kuvert.

Dom kom nu i veckan. Jag har lagt dom där för att njutas lite extra av mej.

Ett kuvert med vackert skrivna ord och hälsningar. Ett annat med ett litet kuvert inuti det större. Där i ligger det hemliga frön. 

Hemliga frön från annan ort.

Dessa frön skall jag plantera i morgon, vårda ömt och nyfiket beskåda.

Per sitter i denna stund och suckar i soffan. Jag tror inte han vet om att han suckar. Kanske är det så att hans kropp är trött men sinnet oroligt denna kväll.