Så är jag då nästan där.

Det är onsdag idag, regnet strilar ner där ut, och i morgon är det Torsdag.

Konstrundan börjar här i Halland.

Jag ställer mej att titta runt i min verkstad. Det är dags att röja undan, sucken kommer spontant från mitt inre. Jag är trött och sliten.

Veckor av hårt arbete och stress gör sig gällande. Det är svårt att se att det ligger så mycket jobb bakom det jag åstadkommit. Så underliga vi människor är. Att mäta individen med dess effektivitet

Här om kvällen kändes lusten av att byta omgivning påträngande.

Vi åkte bort till Osbecks bokskogar.

Vägen går brant och knölig upp genom naturreservatet. Det börjar bli en mycket sen eftermiddag, och jag drar djupa livgivande andetag när jag stiger ur bilen.

Det är så ljusgrönt att det nästan gör ont i mina ögonen.

När jag ser dessa ny utslagna boklöv tänker jag på min och Kattis lilla picknick för många år sedan. Jag ler lite vid minnet. Vi hade glömt att köpa sallad till allt annat gott vi hade med oss. Äähh säger Katti där vi står med våra påsar, vi tar boklöv istället, dom är helt perfekta att äta nu.

Så gjorde vi, och ja dom var helt perfekta att äta. Syrliga, krispiga och alldeles underbara.

Nu är det jag och Per som skall på picknick. Med oss finns en kanna te och resterna av gårdagens rabarber paj. Sakta trampar jag mej fram, och kommer långt efter Per. Jag måste gå sakta och bara vara just där just nu känner jag. Vila mej lite i allt detta nya vackra 2012.

En nordisk tropisk skog är det. Ormbunkarna växer som små skogar här och var. Ormbunkar är bland dom vackraste växter jag vet. - Säger du om nästan alla växter skulle Per säga. Och ja så är det nästan, men just ormbunken är som en forntid i nuet.

Maorifolket tatuerar sina snurror som symbol för livet och livskraften, samma som ormbunkens blad när dom vecklar ut sej. Samma snurror som sedan många år finns på mina fötter.

Mina fötter och jag. Det finns historia i dessa fötter som ger en känsla av både sorg och glädje.

Vi traskar vidare jag, mina fötter och Per. Han är rar min man, känner mej bättre än vad jag många gånger tror. Han väntar där framme bärandes på vår medhavda picknick, allt medan jag stannar och bara är.

Små bäckar rinner fram mellan mossiga stenar

Mossiga stengärdsgårdar avlöser bäckarna

och kvällsdis i en liten sänka.

Så kommer vi då fram till en bänk mitt i detta vackra. En stubbe hade jag helst velat sitta på. Men det får duga med en bänk och ett bord. Ett bord som verkar vara besökt av många både insekter som människor

Jaha du säger Per, nu ser jag att du är rätt sliten. "Rara" ord från en rar man. När jag påpekar detta för honom, ja då ler han bara lite i ena mungipan.

Så sitter vi med våra muggar och rabarberpaj som snabbt tar slut. Knotten kommer till oss där vi sitter och kalasar även dom. Långt om länge reser vi oss och vandrar vidare.

Påsen vi hade fikat i är lätt att bära nu, magsäcken är fylld och likaså sinnet. En liten gnutta ro har lagt sej som en tunn hinna inom mej.

Det här är en skog så full av så mycket att jag nästan kan se och höra hästkärror skramla förbi mej på nedkörda stigar.

Det skymmer och vi går tillbaka till bilen.

Hemma väntar en stund till i verkstan innan jag lägger mej till vila.

Nästa vecka skall jag inte göra någon ting har jag bestämt.........