Dagen lider mot sitt slut. Nere vid bäcken blommar vitsipporna i små vita öar tillsammans med spröda kirskåls blad.

Där plockar jag mej en bukett. Så underbart dom luktar. Bäcken sipprar förbi, och jag tänker att när William blir större skall jag ta med honom dit ner. Där skall vi sitta och plaska med fötterna och berätta historier för varandra.

På väg tillbaka genom trädgården nyper jag med några blommor av lungörten. Ett rosa vitt band hämtas från sy ateljen. Jag tittar på buketten. Den är enkel men mycket rar och luktar ljuvligt.

Under natten och tidig morgon har jag suttit och stickat små små tossor till ett litet nyfött flicke barn.

2012 05 02  kl. 00.35 3830 g  51 cm

Alexandra sände ett sms och ringde kvart i ett på natten för att berätta att hon och Max fått en liten flicka och William en liten syster.

Jag står där med vitsipps buketten och små vita stickade tossor i handen, kamera, Semlan och koppel,låser dörren och stuvar in allt i moppe bilen.

Ute är det ljummet och fönstren i moppen öppnas på vid gavel. Vår färd går till den lilla staden och den nya familje medlemmen. Det går så där lagom fort och jag hinner tänka tillbaka när första barnbarnet föddes. Liten William som nu har blivit så stor. Hanses vilda och stora berättelser som vi nickar förtjust till och låtsas förstå. Tänk när han var alldeles nyfödd

2010 09 10  kl 03.00  3805 g  50 cm

Nu har han blivit storebror. Livet i centrum skall delas med ett nytt litet väsen.
 Jag kikar mej omkring på vår något skumpiga resa. Ser bokskogen som håller på att slå ut. Jag måste till någon bokskog snart. Gå runt bland träden med solljuset silande mellan nykläckta gulgröna blad, rasslet runt fötterna av förra sommarens löv. En kopp te medans jag slår mej ner på en stubbe.
Semlan sitter och vädrar bredvid mej. Många är lukterna som seglar förbi hennes känsliga nos.
Själv känner jag mest lukten av bensinångor och ko skiten bönderna kört ut på sina åkrar.
Nu närmar vi oss den lilla staden. Jag parkerar utanför radhuset och kliver in.
Där innanför dörren hörs Williams tårögda gråt. Han vill följa med farmor och farfar. Vi möts alla i dörren. Dom på väg ut och jag på väg in. Vi kramar om varandra och säjer hej då.
Jag tassar upp på ovanvåningen och där rinner tårarna på Williams kinder. Vi kramas och han sätter handen till sitt öra, det betyder var är din telefon. I ficka blir som vanligt mitt svar. Han nickar nöjt.
Sedan möter vi lilla nya tösen. Hon ligger där trygg och lugn i pappa Max armar.
Så liten. Alltid denna förundran över hur små dom är.
Små, mjuka, värnlösa och så kloka. När jag tittar i lilltösens ögon så ryms där ett universum av klokhet. Jag känner mej naken och hudlös inför denna blick.
Vi sätter oss på kanten av en renbäddad säng. Då kommer Moster Nanna med kramar och paket.

Lill tösen flyttas från pappa Max famn till Williams knä, där i sängen.
Nu räcker det tycker han efter en liten stund och jag lyfter försiktigt över henne i min famn.
Liten mjuk och varm bara 18 timmar gammal. Hon går från famn till famn och hamnar till slut i sin mors.
Vi tittar på henne och undrar vem hon kommer likna mest.
Ja hon har ju min haka, säjer Alex med en liten bi ton.
Denna haka är inte omtyckt. Det är en sådan haka, som när åldern kommer i långt framskridet skede och tänderna ej längre finns kvar, ja då sticker hakan ut som på Pomperipossa.
Men det är en rar haka hävdar jag och stryker mej i denna stund över en liknande.
Jag lämnar en mycket trött familj att få komma till ro i sin nya roll.
Vi far hem igen Semlan och jag, skumpar iväg i ett falnande kvällsljus.
Och när jag rundar krönet på åsen ser jag ut över bukten och en röd nedåtgående sol.
Jag skulle vilja parkera där en stund, men ingen liten avstickare finns att tillgå. Jag sparar på minnet i stället.
Dessa kvällens minnen samlar jag i en litet hörn av mitt inre.