Jag har en bit vägg kvar. Den väggen som når ytterdörren i min verkstad. Den är inte fin. Tråkig, smutsigt vit och man anar vävmönstret under färgen.

Jag tar åter fram mina älskade Husmodern tidningar från 1923. Metodiskt smetar jag tapetlim på väggen, skär ur sidorna med en vass kniv. Sidorna är tunna, lite gulnade och luktar gammalt.

Det tar sin lilla tid. Ögon förirrar sej bland bilder och text. Känner att jag får skynda mej innan limmet torkar på väggen, nästa sida tar lika lång tid som den förra.

Dom är vackra att se på. Fingertopparna färgas mörka när jag stryker över dom på väggen för att garantera att dom fastnat på underlaget.

Jag läser.

Grosshandlar Gördlar 7, 10 eller 12 kr

Gummibyxor för barn 2.50 kr

Ryggradshållare för damer 8 kr och 10 öre

Där finns mönster på klänningar. Recept på diverse olika maträtter så som Böcklingkräm på ägg. Förklaringar på hur man snickrar ett dockskåp. Jobbansökningar där alla är ordentliga flickor som söker arbeten i lika ordentliga hem. Mönster på klänningar och virkade mössor som är bra att ha när man badar.

Jag stannar till vid en annons om Radiumelement för tillverkning av radioaktivt vatten.

Hualigen, förundrat läser jag annonsen igen. Men tänker sedan det var då, och det vi idag vet om radioaktivt är ej samma som dom då viste. Och vad kan dom läsa om 100 år när dom finner tidningar från nu. Kanske dom förfasar sej över våran dumhet.

En annan artikel är

Sjuka och svaga

gratisprov av

Amerikanska tabletter

I 99 fall av 100 äro nerverna orsaken till allt lidande, så som magsjukdomar av olika slag, och få människor finnas som ej haft känning av magkatarr, magsyra och därav följande

underlivsrubbningar, bristande aptit och dålig avföring.

Försök med Amerikanska Tabletter och resultatet låter ej vänta på sej

Samma reklam nu som då.....

Jag fascineras av den glada käcka kvinnan som står vid sin "diskmaskin" fullmatad med disk. Där står hon lycklig och glad, vevande på sin fina maskin.

Vad härligt, jag vill med vara så där käck och glad över min disk.

Ögonen far vidare över sidorna och fastnar på

Sömnlöshet är en sannskyldig plåga och något vanligt i vår nervösa tid.

Orsakerna äro olika: Sjukdomar bekymmer och nervositet. Men ibland kan det endast vara en ovana att ej kunna somna in. Offret ( jo jag tackar jag det var ju en speciell benämning på den som har sömn problem ) Offret ligger där och vrider sig. Kastar sig av och an och kudden känns som en glödhet sten.

Nu finns en massa sömnmedel, som fås med och utan läkar recept t.ex Medinal, Veronal och Luminal. Dessa tages bäst i vin och verka efter ca. 30 min. Vidare är ett mycket kallt fotbad utmärkt bra innan sänggåendet, eller att vira in fötterna i våta handdukar. Att inte sova minst 7-9 timmar är för många kvinnor ruinerande för hälsan, och inte minst för utseendet.

Alla vill ju vara vackra.

Det sista jag läser i tidningen innan jag fäster upp den på väggen är

Att fånga ett Lejon

Platsen utanför lejonkulan bestryks med Karlssons klister.

Reta sedan lejonet. Detta störtar då ut och sitter sedan tämerligen fast.

Ack detta måste provas tänker jag. Jag skall hedanefter alltid ha med mej en tub med Karlssons klister, ifall att.



Tidig morgon i Menlösa.

Grått gryningsljus möter nattensmörker i vårt sovrum. Per sitter vid datan, och ett underligt ljus skapas i rummet.

Jag vaknar av att Semlan klampar runt klumpigt över mej. Hon har just varit ute och är nyduschad om tassarna.

Jag känner mej tung och rörig i huvudet, mitt i mellan sömn och verklighet.

Per är inne på någon dagstidnings hemsidahem sida.

Han läser högt.

Läser om ett en man och en kvinna som ringt efter polisen. Då ett gäng mörk klädda individer kallade manens fru för hora och hotade att mörda dom.

Polisen kommer efter ett tag till platsen, pratar lite med paret. Gänget som hotat dom befinner sej i närheten men polisen bryr sej inte om att kolla upp dom. Säger att dom ej har tid för sådant här.

Det går en tid och åtalets som väckts mot gänget lades ner på grund av bristande bevis..

Det går ytterligare en liten tid. Samma gäng gör nu inbrott mot samma man och kvinna.

Mannen ringer återigen polisen och säger. Ni behöver inte bry er om att komma denna gång för jag har redan skjutit dom med hagelgeväret.

Denna gång tar det inte lång tid innan polisen kommer till platsen, och dom kommer i tre polisbilar med sirenerna på slagna.

Ingen hade blivit skjuten, mannen hade sagt så för att få lite fart på polisen. Men inbrottet var i full gång.

Hur det slutade förtäljde ej Per i sitt läsande,  Jag funderar på hur allt förändrats.

Uniformerade poliser i svart och vitt från barndomen. Respekten för dessa ordningens män. Det var ju nästan bara män på den tiden inom ordningsmakten. Jag tänker längre tillbaka, tänker på polisen som mitt i gatan står, eller han som patrullerar runt husknuten och på stadens gator och torg. Han med en rundad hjälm på sitt huvud och händerna vilande i svanken. Hur var det här då......

Bestämmer mej för att allt har inte blivit bättre. Var tog respekten vägen. Egotrippen tog över och respekten för andra slängdes över bord i våra redan övergödda och döende hav och sköar.

Nu är jag lite upprörd. Ljuset från fönstret har åter ändrat färg. Lite skarpare blir konturerna i rummet.

Per läser vidare. Denna gång blir det en liten solsken historia.

Kanske är det så att världens minsta hund är född.

Den föddes i Florida. Ett center som tog hand om djur som kommit snett i livet, dom hade tagit hand om en liten dräktig blandras tik.

Förlossningen hade blivit krånglig, men avlöpte till slut bra.

Där bland alla hennes valpar var det en liten som fick kämpa lite extra.

Veterinären hade fått blåsa liv i den. Göra mun mot mun metoden som Per läste.

(förunderligt tänker jag, så oändligt försiktigt det måste göras)

Den lilla valpen var inte större än att den fick plats i en matsked.

Nu hade det gått tre veckor och den hade vuxit sej stor och fick plats i en kaffe kopp.

Ser du säger Per och vinklar dataskärmen, jag reser mej på armbågen och kisar.

Ja jag ser, ser en liten mörkpälsad varelse. Så liten så, och lika söt.

Mina känslor förbytts till ett Åååååå.

Det blir ljusare och ljusare där ute. Sommartid suckar jag och drar täcket över mitt huvud.

Per åker iväg till jobbet. Medans jag planerar dagen i mitt huvud där under täcket. Det är nog snart dags att stiga upp och hälsa dagen välkommen



Där ute har dimman lättat något litet.

Jag tassar runt här inne och försöker få ordning på sommar tiden i min kropp.

Tänk att en timme, och vetskapen om den kan påverka så mycket.

Jag tror jag skall släppa tanken, och ersätta den med något annat.

Jag skall sätta "tänderna" i min "nya" hyll del idag.

Ett loppisfynd från gårdagen.

Så bra den blev i storlek i min verkstad. Jag som trott att jag fick bygga en som skulle passa.

Nu är både jag och min plånbok glada.

En härlig filt i lila, grått och benvitt hänger ny tvättad och välluktande på tork.

Den hänger där med ett mönster som för tanken till 50- 60 talet.

Den skall sedan slaktas för att fylla ett annat ändamål.

Loppis är ett underbart påfund.

Att gå där och botanisera, fundera och förhandla.

Det jobbiga är väl att jag måste brotta mej fram mellan borden och föremålen och människors otvättade kroppar.

Men ibland så står jag där och känner mej lycklig, lycklig med famnen full.

I bilen brukar det redan ligga en hög som Per varit och avlämnat.

Nyfiket petar jag runt bland sakerna som redan hamnat där. En del underliga tingestar, en del andra mer intressanta saker.

Men vår gemensamma känsla är den samma.

Och med ett fånigt leende brukar vi sitta där i bilen och berätta våra upplevelser av dagen.

Igår hade vi en liten Wille med.

Förundrat tittade han sej omkring på denna samling av människor och tingest.

En ny värld öppnade sej.

Hemma på Alexandra och Max gata i stan, där växer ett nytt litet barn rum fram.

Där är himlen blå och gräset krispigt grön.

På en liten kulle trängs det 5 får. Och under trädet står kossorna och bajsar.

Rummet är i början av sitt färdigställande.

Där skall bli kossor, hönor, får, traktor mm En bondgård

Grisarna får egna små hus och solrosorna är höga och soligt gula.

Alexandra och jag går ifrån en liten sväng för att kolla upp en sak på datan.

Det går någon minut, Alex reser sej tungt och tycker det blivit ovanligt tyst.

På den krispigt gröna väggen är William i full färd att måla med vit färg.

Jag tittar på hans kroppsrörelser, ser hur han har iakttagit oss och gör samma som vi.

Det är en lycka att få ha en alldeles egen livslevande liten kopiator i familjen

Jag måste skratta, där står han djupt engagerad i sitt målande. Vilken känsla för honom.

Att få måla på riktigt

Liten William har jag sagt. Kanske hinner lekstugan bli färdig i sommar. Då skall vi två måla den fin inuti. Fin i glada färger. Sedan kan vi sätta oss utanför i den lilla stugan och dricka te.

Jag lägger mej på golvet och tittar på Alex.

Stor och rund är hennes mage. Det stökas och sparkas där inne. Magen buktar ut lite extra. Alldeles öm i revbenen av alla sparkarna.

William slår sej ned på golvet där jag ligger.

Den runda magen försvinner ur bild och ersätts av ett runt litet huvud istället.

Fönstret är lite öppet, det strömmar in mjuk frisk luft. Och där ligger jag på golvet bland målar burkar, penslar, barn och barnbarn, känner mej så ofantligt lyckligt lottad

Jag går ner och gör en sockerkaka säger Alex. Vi följer med jag och William. Te tänker jag, jag vill fylla min mage med te, och liten snille Wille päron blixt vill alltid smaka.

AaOooo säger han och pekar på koppen, ja det är varmt vill du smaka, så blåser vi lite på vätskan, för att sedan sitta där och sörplar oss lyckliga



Kroppen är trött, jag ligger kvar lite längre.

Flyter iväg på den mjuka vågen mellan dröm och verklighet. Där är gott att vara.

Snart snart skall jag stiga upp.

Jag tänker på dagarna som varit. Vi tog bilen och for upp till den lilla staden vid vänerns strand. Där jag är född och mina föräldrar bor.

Jag har laddat min timmar i bilen med musik och stickning.

Nu får du gissa vad detta är för musik säger jag till Per. Han tänker.......

Men svaret blir fel. Mins du bron i Prag där dom spelade. Jaaaaa just det blir svaret. Då han sjöng i en lur. Vi ler mot varandra vid det gemensamma minnet.

Resan upp är full av små avstamp. Jag tänker inte hur många mil vi åkt eller har kvar att åka.

Jag har ställen på vägen som blir mina beräkningar på hur långt vi kommit.

Där är alla vindkraftverken som står givakt i en stor formation. Stolta och kraftfulla snurrar dom på.

Där är stället där det luktar sulfit.

Ååå dom har kopplat på korgarna i Pariserhjulet på Liseberg.

Pellerins Margarin fabrik säger jag högt i bilen varje gång. Vilket underbart namn.  Jag vill veta sagan om denna fabrik och tiden då det begav sej.

Nääs med vackra gamla byggnader

Kyrkan med sitt nya glas torn. Där dom ändrar färg på belysningen beroende på högtid.

Loongs små grisar. Där ler vi alltid och säger alltid samma sak. Undrar hur långa dessa små grisar är.

När vi kommit så långt, då är det inte långt kvar.

Jag sätter in en CD med 60 tals rock. Stämningen förändras. Vi trallar med och mina stickor far som lärkvingar i takt till musiken.

Varma kramar möter oss vi framkomsten. En kopp te och en prat stund.

Vi planerar helgen. Mycket skall hinnas med. Och vi hinner nästan allt under våra få dagar tillsammans. Och det bästa av allt vi hinner umgås. Vi far till staden och fikar på Lördagen. Vi hittar ett fik där vi får in pappas rullstol utan problem.

Staden är full av mysiga små fik.

Det ligger en slöja av förgången tid över hela staden.

De la Gardi har lämnat djupa spår efter sej.

Vi går en promenad i staden. Små smala gator, gamla trähus runt om.

Per pekar, vi stannar till.

Där under ett fönster på ett litet plåtklädd överhäng över en dörr står två läskflaskor på kylning.

Tankarna far tillbaka då jag bodde i Göteborg.

En liten etta, badrummet som låg i uppgången bredvid i källaren, och ett kök med gasspis och inget kylskåp. Jag hängde ut min mat i en påse utanför köksfönstret. Där var det sällan någon sol som nådde.

Vi fnissar där vi står. Alla med våra egna associationer och minnen.

Men dagar går fort och det blir dags att åka tillbaka hem.

Med oss har vi fått påsk ägg att dela ut till Joanna och Alexandra.

Avsked ger möjlighet till nya möten men det finns alltid något lite tungt i att vinka adjö.

Hemma möter oss regn och en varm liten stuga



Selmas päls som jag klippte av henne, den lägger jag lite här och var till alla små fåglar som skall bygga bo och värma sina små ägg.

I gamla äpple trädet hänger en mask i lera. Munnen på masken är lite öppen,

Där stoppar jag in en rejäl tuss.

Det ser ut som om den kräker hårbollar

Nu är lukten av sommar ännu starkare. Jag hör faktiskt lärkan en bit bort.

Det leker ett leende i hela kroppen på mej. Jag går bort till källaringången under verkstan. Måste titta på vinterförvarade växter igen.

Det spritter i var och varannan kruka. Och där är dom små stulna växterna från Irland. I någon kruka ser det nästan dött ut. Men när jag känner efter så känner jag att där är liv. Den har bara inte vaknat riktigt.

Täckena som hängde framför ingången åker bort. Mer luft och ljus till verkligheten där i källaren

I märgelgraven plaskar det runt två änder. Jag har undrat i flera år vad det är för några. Kanske är det någon annan som vet.

Dom är något mindre än vår vanliga and.



Jag öppnar dörren och sticker ut näsan min.

Vilken upplevelse. Luften är mättad med dofter

Jag försöker särskilja lukterna.

Kyla försiktigt blandad med värme.

Den där specifika doften som gör att jag mins sommaren, promenader över ängar och lärk sång.

Hav, jag känner faktiskt doften av hav.

Jag blir alldeles lugn inombords

En svag förnimmelse av grönska.

Jord

Mossa

Tjära

Så dynga naturligt vis, dynga som körs ut på åkrarna runt om

Mycket mycket mer som jag inte kan specificera

Jag går skata till ved skjulet.

Andas djupa andetag

Fyller på mina förråd av ved i huset och lämnar dörren lite på glänt.

Kom in pockar jag, kom in och hälsa på en liten stund