Tänka att det är sommar. Det är sommar och tiden bara flyger förbi mej i vådlig fart. Jag tänker ibland att om jag bromsar min dag, så rusar kanske tiden mindre snabbt förbi. Men jag har inte märkt någon skillnad. Fast jo det har jag ju, jag mår bättre de dagar jag stannar till. Idag är en sådan dag då jag försöker bromsa upp och vara mer lyhörd för det som finns runt mej.

På diskbänken står just nu en skål med vackert röda jordgubbar. Dom har jag lyssnat på. Dom viskade förföriskt när jag gick förbi dom i förmiddags. Kom, kom, vi är solvarma idag, kom, kom och smaka på oss. Låt oss förgylla din dag med vår sötma. Hur kan jag motstå en sådan lockelse.

Dom skall strax ned i min mage och färga den lika vackert röd.

Färgglad mat. Sommar mat.

Ute på gräsmattan viskas det inte. Det tjattras för fulla näbbar. Hundra tals sitter dom där, dessa stjärtlösa pigga små starar. Unisont lyfter dom vid minsta ovälkomna rörelse. Som ett flygande sillstim täcker dom himlen för en liten stund, för att lika snabbt komma tillbaka och musa vidare på maskarna i gräsmattan.

Här inne ligger det som en filt av dämpade ljud. Per har jobbat natten.

Jag till och med tänker lite tyst för att inte störa sömnen han så väl behöver.

Mina tankar vandra till dagar som varit. Jag stannar till i tanke flärpen som det står Natt Raku på.

Den tanke mappen är full av kreativ härlighet. Bilder av dessa nattliga händelser seglar upp för mitt inre öga.

Vi hade dessutom sådan tur med vädret

Jag och Semlan anländer till Kattis lilla korsvirkes gård i Åstorp / Södra Varalöv



Skröjbrända vackra skålar som Katti gjort och präglat med spets.

 Det glaseras för att sedan läggas på en glödbädd för torkning.



Det sprakar och gnistrar för fullt. Presic så som det skall.



Det glöder över allt. Ljus och marschaller, glödbädd för torkning , ugnen och dess skorsten och för att ej glömma en solnedgång. Det är vi inte bortskämda med denna sommar.

 

En bild som beskriver sig själv



Det är dags att öppna ugnen. Herre Gud, hur kommer det att se ut ....



Där står Kattis skapelser. Åtrån, Madonnan och Livets tallrik som lågorna närgånget omfamnar.



Vi plockar ut de glödande alstren för att sedan lägga dem i vatten för avsvalning



Tänk den höll livets tallrik, för dessa våldamma temperatur förändringar. Så vacker den blev, och så sann.



Semlan sitter med och iaktager, och ibland drar hon iväg och skäller på något i mörkret



Där i vattnet som blivit smutsigt av sot, där hittas det skatter i skenet från ficklampan och stearinljus



Den andra natten tände vi ett hjärta som avslut för denna omgång av Natt Raku

Länge brann vårt hjärt och lyste upp runt om oss. Klockan blev mycket även denna natt när jag reste hem över åsen i min lilla mopedbil tillsammans med Semlan.

Natten innan slöt det upp en kanin vid min sida. Där i mellan granar och bokskog mitt uppe på åsen kör jag i min alldeles lagom fart (45)

Länge sprang den där bredvid oss för att sedan i en skarp sväng avvika in i skogen igen.

Något senare börjar den branta backen ner över åsen mot Östra Karup och Båstad. Där högt upp i backen tittar jag nedåt, det käns som att sitta i ett enmotorigt flygplan färdigt att gå ned för landning.

Jag känner hur det hissnar inom mej. Så fantastiskt vackert och storslaget.

Jag puttrar vidare och närmar mej hemmet. Himlen blir ljusare och ljusare. Dimslöjorna som sveper strax över marken och fälten gör att världen färgas i ett turkost skimmer. Det är verkligen magi i denna natt, och det är länge sdan jag varit med om något liknande.

Klockan är nästan halv fyra på morgonen när jag landar på vår lilla gård i landet Menlösa.

Nu när jag sitter här med både en hund och en katt i köks soffan bredvid mej, då känner jag hur längtan angripa mej. Längtan efter vår nästa Natt Raku. Den skall vi ha här i Menlösa.
Jag hälsar dej välkommen,
och
jag tackar även er som var med på vår Natt Raku, och gjorde dessa nätter alldeles oförglömliga.
Tack Katti för att du är just Katti. En av dom allra godaste karamellerna i min karamell skål.
Nu fnissar jag lite när jag läser vad jag skrivit, detta börjar likna förbladen i en bok.
Tack alla ni som läser dessa rader.... fniss

Vill du se mer om vår Natt Raku.
Gå då in på

http://creativepink.blogspot.com


http://www.uddaform.se/
klicka dej vidare här ut på facebook och kika

www.galdrakeramik.se

Galdra Keramik finner du även på Facebook









  









En bild som beskriver sig själv

Klockan är sent när jag lägger mej för att sova. Det är kyligt i rummet. Håret är ny tvättat och klibbar blött på min rygg. Jag ryser till. I sängen ligger liten Semla och sneglar på mej. När jag lägger mej försöker jag stjäla lite av den värme fläck som blivit under täcket av hennes kroppsvärme. Utanför fönstret är mörkret inte svart, det är sommarnattens ljusa mörker. Jag inbillar mej att jag ser detta sommarmörker lite extra klart genom mina ny-tvättade fönster.

Känslan av förnöjelse är stark.

Klockan är tidig morgon när jag vaknar. Tröttheten bränner innanför mina ögonlock men kroppen vill inte sova. Under täcket är det för varmt, och jag sparkar av mej det. Det surrar en fluga i rummet, och Semlans käftar slår i luften. Hon missar den. Den surrar envist runt oss, och lite små irriterad rycker jag täcket över mej igen för att slippa dess enerverande närmanden.

Utanför fönstret lyser morgonsljuset klart genom mina rutor.

Jag går upp och sätter på en tvättmaskin och låter dagen börja sin färd.

Känslan är behagfull, känslan av att trampa runt på ny-städade golv och känna att allt har sin plats för tillfället.

Medan maskinen surrar passar jag på att tvätta ylle plagg som ligger och väntar på ett bad. Dom har legat där ett tag och väntat.

Tvättmedels kornen ruskas om i det ljumma vattnet i handfatet, det är lite roligt att rassla runt i dom och se hur dom löser upp sej och bildar ett skum.

Raggsockor läggs i blöt och vattnet färgas smutsbrunt.

Det finns en rofylldhet i detta att stå där på gammalt vis och tvätta sin tvätt. Det tar en stund, ylle plaggen är många. det sista som åker i är vinter sjalen som brukar ligga på gungstolen i köket.

Tvättmaskinen har surrat färdigt, samtidigt som min handtvätt är färdig. Jag öppnar dörren och kollar om det är någon ide att hänga tvätten ute. Himlen är blandad med blått och vitgråa moln. Jag hänger den ute. Gräset är lite långt och fuktigt av nattens och morgonens dagg. Det bildas spår efter mina tofflor.

Fukten kryper in i tofflorna och fötterna som är nakna i dom gör lustiga små ljud.

Det är stilla, klockan är såpass tidig att tilloch med bönderna och deras maskiner är lugna denna min morgon stund. Jag hänger upp min tvätt. Jag tycker det är så vackert med tvätt som hänger på tork. Allra vackrast är det vita tvätten. Men det är ingen vit tvätt idag.

Morgon ljuset silar genom körsbärsträdets bladverk och min vinter sjal. Röda arbetsbyxor hängs tillsammans med med röda t-shirt, och ur tvättpåsen plockar jag upp min sommar sjal.

Jag trasslar ut fransarna som har flätat ihop sej. Tänker att jag måste färga den i en annan färg. Laxrosa, en färg som får mina tankar att vandra till dåtidens underkläder. Tanken vandrar vidare, och mins en korsettliknande historia i samma färg. Den köptes av mej för många år sedan. En laxrosa kropps återhållare från femtiotalet "direkt" från fabriken.

Jag börjar le, och mins även när jag använde den. Hyskorna var många i ryggen och Per fick hjälpa mej. Från skulderbladen och ned över höfter och rumpa. Kuporna fram till stod stolt givakt rakt ut. Inte lyckades jag fylla dom med vad min kropp hade att bjuda på. Nej det fick bli ett tillägg av fetvadd och näsdukar. Håret flätades till Pippi  flätor med ståltråd i, och olika långa strumpor hasades upp över mina ben. Munnen målades smetigt röd, och med samma smetighet lades ögonskugga och mascara på. Resultatet var perfekt. Nu var jag färdig att gå på maskerad tillsammans med Per, som var ut-klädd i beige trenchcoat, hatt och portfölj. Han var skattmas och jag var en något bedagad

Pippi Långstrump.

Det droppar från tröjor och sockor, ner på plattorna. Det luktar gott, nytvättat och morgondagg.

När jag lägger tillbaka tvättpåsen vid tvättmaskinen ser jag att jag glömt att tvätta duken jag fick av Per.

Den åker ned i handfatet den med och genomgår samma process som dess föregångare. Den är vacker min duk. Den kanske kan användas som sjal den med, går mina tankar denna "sjal" fyllda morgon.

Nu får den droppa där på strecket med allt det andra. Ljuset har blivit starkare. Den första traktorn har vaknat och brummar förbi. Jag styr mina steg mot min nya kompost. Klappar lite lyckligt på den. Tänk att jag åter har en kompost. Saknaden har varit stor under tre års tid.

Jag bestämmer mej för att sätta några växter runt den. Inte skall den stå där och känna sej ensam. Och nu styr jag stegen mot skjulet där spadarna hänger.

En lekstuga snickrar jag på i min trädgård.

I höstas började jag att gjuta plintar och spika ramen till väggar och tak. Sedan kom vintern.

Allt stannade av. Kylan kröp tätt in på, växterna vissnade och träden fällde sina löv. Då lade jag hammare och spik på hyllan.

Per, sade jag här om dagen. Nu är det dags för mej att snickra på lekstugan igen, och jag behöver införskaffa lite regel till dess väggar.

Det gruffas ur skägget på Per när jag nämner sådana saker. Min hjärna funderar ut saker som mina händer får skapa. Ibland får Per hjälpa till när orken sviker.

Då gruffas det igen där inne bland stråna på hans haka.

Så idag, kände jag att det var en bra dag att börja snickra på. Mulet nästan inget regn. Tjocka tröjan på, tillsammans med arbets handskar.

Kapsågen på plats, hammare, spik och måttband likaså.

Jag mäter, sågar sätter på plats och slår i spik. Sakta sakta börjar det bli ett rutmönster av reglar för dörr, fönster och sammanhållning.

Jag funderar hur tankarna gick i höstas. Inte mycket som är rakt och vinkelrätt i ramen. Det får bli ett skevande litet hus. Det blir bra det med.

Jag snickrar med kärlek, och den kan ju också skeva iväg emellanåt

Per kommer och iakttar mitt förehavande.

Jag vill hellre snickra utan att han iakttar. Jag bara väntar..... snart kommer det......

Och ja, där kom orden. - Det är ju alldeles skevt, du skulle ju inte gjort så där.... du skulle ju gjort så här istället....... Tillslut det där skrattet. Ett skratt som jag uppfattar som lite manligt överlägset.

Ta du dig någonstans, svara jag, han får sej en ordharang hälld över sej, liknande dessa. - Så mycket trevligare det varit om du hade kommit här och gett lite beröm och glada hejar rop istället osv.

Han lommar iväg, tyst och lite sammanbiten. Hade han nu sagt Jag bara skojade, men du förstår ju inte humor. Ja då hade jag fått hålla hårt i hammaren så den inte slant iväg.

Jag snickrar vidare. Armen värker av tjuriga spik som skall drivas in i trät, lika tjurigt snickrar jag vidare.

Nu vet jag hur Karl-Alfred känner sej med sin underarm. Kanske jag borde äta mer spenat ändå.

Jag funderar en stund och kommer på att jag har spenatfrön som inte blivit planterade. Det måste jag ju göra.

Efter några timmar av sågande och spikande står stugan uppreglad. Jag är nöjd. Nu skall jag fundera på hur jag skall såga och få taket att fungera. Det skall bli ett tak med en liten kupol mitt på tänkte jag.

Når jag står därinne i "stugan" kan jag se för mitt inre öga hur det blir. Känslan av att sitta där inne. Jag fnissar över känslan, slår huvudet i "dörrkarmen" när jag stiger ur stug skelettet.

Går tillbaka igen och kikar genom "fönster" och "dörren".

Fnisset kommer tillbaka, där skall jag kanske få sitta sedan och vara bjuden på kalas.

Där kan jag se ut genom ett fönster, bort mot stängerna med vimplar som skall kläs med humle

Här genom det smala fönstret som skall gå att öppna ut mot ängen vid märgelgraven.

Utsikten från dörren är nog ändå den bästa. Där utanför skall jag stensätta en liten uteplats, när allt är färdig spikat på den lilla stugan. Det ligger marktegel och väntar i ladan.

Utanför är pallkragar fyllda med jord, smultron planter, jordgubbs planter, hallon och gräslök.

Den blommar så vackert. -Du måste ta bort blommorna om du skall få någon ordentlig gräslök hör jag i mitt inre. En röst från gången tid. Men jag vill inte ta bort dom. Dom är vackra. Vackra även att strö över en sallad.

Jag är färdig nu för denna gång med mitt spikande. Armen får vila. Jag ställer tillbaka och gör i ordning. Tar mej en sväng bland mina odlingsbäddar för att se hur kylan påverkar det som just tittat upp. Än så länge överlever det.

Bondbönorna är nog dom ändå som ser kraftfullast ut. Pimpinellen har blommor, jag får inte glömma att klippa bort dom. Plantan blir så ranglig när den går upp i blom.

Jag går in och äter. Magen hojtar högt. Hur skall jag kunna föra gaffeln till mun med denna arm.

Det får nog bli lite liniment plåster på den sedan med.



En härligt vanlig Torsdag.

Så kom det en blå bil och parkerade på uppfarten, samtidigt som jag pratar med en vän om Raku bränning i telefonen.

Ur bilen kliver barn och barnbarn. 

Samtalet avslutas med löfte att fundera ut en text.

Underbart härliga barn och barnbarn. Dagen försvinner i fika,samtal, lek och fniss. Vi snubblar oss fram på köksgolvet som är belamrat med leksaker.

I köks soffan ligger liten Gabriella och hummar. Vid diskbänken står William och diskar. Det skramlar oroväckande. Vid bordet sitter vi andra tre och blandar samtal med fika.

Jag vill gå ut berättar William med bestämda steg mot ytter dörren.

Ute är det lite svalt, vi tar på oss och går ut i sommarens gröna värld.

Det hämtas planterings spadar, och det traskas bort till jordhögen.

Där grävs det så jorden flyger runt.

Du får denna spaden, och jag tar den här. Efter en stund tycker William - Nu måste vi byta spadar. Nu vill jag ha den och så får du den här av mej.

Oj titta smultron plantorna lossnar. Vi planterar dom igen. Det skall bli en smultron kulle om vi har tur.

 

 

Jag står och tittar på medan dom gräver, bärandes på sockerärta. Leendet på mina läppar kan liksom inte försvinna. Det sitter där som om det aldrig gjort något annat.

 

 

Och titta, där är hon den lilla socker ärtan i sin ärtbalja.

 

 

Det fortsätts med bataljer i jordhögen. Det springs upp och ner, och där i mellan görs det en ofrivillig kullerbytta .

Moster Nanna och mamma Alex pratar minnen. Minnen från förr och kommande minnen.

William hittar ett hål i björkstammen. Där bodde en hackspett en gång i tiden.

Ett bra hål att stoppa in saker i.

Vill du också sitta här uppe, frågar moster Nanna.

NEEEEJJJJJJJJJJJJ. Jag vill inte. Släpp ner mej NUUUUU.

Ååååå Mamma, moster Nanna är duuuummmm.

Men det är ju inte utan att man undrar var det var som skrämde Wille Snille Päron Blixt .

Men oj då, kära nån, det där kan ju skrämma vem som helst. The Thing is back.

Nu struntar jag i er, och vattnar mina stövlar i stället.

Blanka och fina blev dom. Byxorna fick en mörkare grå färg. Och William är åter glad.

Snart bär färden av i den blå bilen igen. Kvar står jag och funderar vad jag nu skall hitta på.

Ingen katt, inga barnbarn, inga barn. Endast jag och hunden. Men jag behöver inte fundera så länge. En större spade än den William hade, hämtas ur skjulet. Nu är det min tur att gräva.

Det var en gång en vacker liten katt vid namn Chimney.

Denna katt bodde sedan en tid tillbaka hos en lika vacker flicka som hette Joanna. Mitt i den lilla staden bodde dessa två i en liten lägenhet högst upp i ett hyreshus av rött tegel.

Flickan och den lilla katten träffades under alldeles speciella omständigheter i slutet av en mycket kall vinter.

Ett stor kärlek började spira mellan dessa båda. Och dom flyttade ihop. Den lilla katten var mycket sjuk i sin kropp, men nöjd över sitt möte med flickan. Han hade gått en mycket lång väg, genom skogar, över åkrar, genom byar och över vägar för att möta just denna flickan

Flickan gjorde allt för att den lilla katten skulle bli frisk och må bra. Sakta sakta blev han bättre. Den lilla kattens kropp återhämtade sej genom kärlek, omtanke och medicinsk hjälp.

Pälsen växte åter ut och blev blank och vacker. Han påminde om en Norsk skogskatt. Stolt stod han där en dag och ville åter röra sej utomhus.

Flickan berättade att det var svårt, eftersom hon bodde mitt i den lilla staden, och där var det farligt för honom att vandra.

Tillslut gjorde dom ett avtal med varandra. Den lilla katten skulle ut och åka bil. Resan gick till det lilla torpet på andra sidan åsen, till Landet Menlösa.

Där fanns två små stugor och en lada. I den ena av de två små stugorna, fanns en verkstad, en verkstad där keramik skapades. Där fanns en kamin som värmde gott och ett litet loft med två små rum. I det ena av dessa rum fanns det två sängar med sköna varma yllefiltar uti.

I denna stuga kom han då och då och hälsade på. Ibland i sällskap med flickan, ibland själv.

Den lilla katten reste även till andra ställen tillsammans med flickan. En gång reste dom lång bort. Många mil gick färden för att träffa en kvinna som samtalade med djur.

Den lilla katten berättade för kvinnan ( som hette Emelie Kajsdotter ) om sitt liv från det att han var en liten kattunge och den långa resan han gjort genom sitt liv. En fantastisk berättelse uppdagade sej, och flickan fick många svar på sina frågor hon hade om den lilla katten.

Tiden gick och deras relation till varandra blev om än mer kärleksfull och varm.

En ny sommar kom och luften i lägenheten blev varm och tung. Vill du åka på semester frågade flickan en dag den lilla katten.

Oooo ja svarade han. Nu gick resan åter till det lilla torpet med sin lada och sin verkstad Där fläktade vindarna skönt i pälsen, insekterna surrade glatt och det var till och med trevligt att träffa den skällande lilla hunden som bodde i torpet.

På kvällarna när det blev svalare i luften gjorde han trevliga upptäcksfärder på vedskjuls taket, bland buskarna och i det höga gräset. Han hoppade högt och fångade insekter som han knaprade i sej. Han mins sin långa färd han gjort, och testade åter sina färdigheter. Han kände kroppen minnas och

njöt av sin semester vistelse.

Saknaden efter flickan gjorde sej påmind alltsom oftast, och då fick den något äldre kvinnan som bodde i torpet duga, och för all del även mannen med det flätade skägget.

Den lilla hunden kunde då gnällande ställa sej nedanför mysstunden och tycka det var orättvist.

På nätterna sov han på yllefiltarna i verkstaden och på dagarna ömsom sov han, strosade runt på ägorna, låg och gömde sej i rabatterna eller gick med vickande höjd svans över gräsmattan. 

 Ibland
 när det var lite kallt därut kunde han sätta sej på blomlådan utanför köks fönstret och tala om att han ville komma in.

Och efter att tassat runt i stugan en stund kunde han lägga sej i soffan tillsammans med den lilla hunden och sova.

Så förflöt den lilla kattens semesterdagar under sommarens första veckor.

En vecka av lugn och stillhet sa jag efter konst rundan.

Njaaa så blev det kanske inte riktigt. Några dagar tog det innan jag fick lugn och ro i mitt huvud, men kroppen var rastlös. Sådan rastlöshet är lätt att åtgärda där vi bor.

Med spaden i högsta hugg, och med skottkärran som accessoar, har färden gått genom  trädgården.

Dagar av idel solsken och glatt påhejad av fåglarnas kvitter.

Dom tidiga morgnarna när luften är sval och skön, gräset fuktigt. Fukt som kryper in i tofflorna och ger lustiga små ljud när mina fötter trampar vidare.

Under denna vecka han körsbärsträdet blomma ut. Äppleträden ersatte dess blomning med sina vitrosa skapelser. Jag tänker alltid på bröderna Lejonhjärta när äppleträden går i blom. Det hette förvisso körsbärsdalen där; så jag får väl kalla vårt lilla ställe för äppledalen.

Nu har även äpplena blommat ut och ersatts med Syrenen.

Hela baksidan av huset har blommat vitt vitt och rosa av dessa gamla äppleträd som står här.

Jag blir så förundrad att dom orkar. Nästan hundra år har dom stått här, stammarna är ihåliga som sockerdricks träd. Men dom blommar som aldrig förr vart år.

Där står jag med min spade och min skottkärra mitt i denna prakt alltmedan blommornas kronblad faller runt mej som snöflingor.

Så när jag skall dricka mitt vatten som står och väntar på trädgårdsbordet, ja då ligger det även där uti.

Högen av jord och gödsel säckar som Per har ordnat till mej har nu minskat till en nästan minimalistisk hög. Kvar ligger några säckar med bark.

Dom skall hällas på mina blåbärsbuskar.

Jag njuter av att se mina händer färgas av jorden jag jobbar i.

Att se mina fötter bli gröna efter att ha klippt gräsmattan. För att sedan se hur tvål löddret förgas av jord och gräs när jag skrubbar av mej. Då är det sommar.

Det suckar nöjt där inne i mej.

I vårt största och mest vildvuxna äppleträd har skatorna fått sina ungar. Deras läten är väl inte det vackraste, men jag tycker om att ha dom där. Tycker om att fantisera över vad jag skulle kunna finna för blanka skatter där i deras bo om jag klättrade upp.

Men saken är väl den att om jag nu verkligen skulle ta reda på det så skulle jag nog få be min äldsta dotter att klättra upp.

Det smidiga sitter bättre i hennes kropp än i min numera.

Semlan hittar jag utsträckt i solen,  under bladen på mina rabarber plantor eller framför ingången till min verkstad.

Där ligger hon sömnig i solen och har koll på läget. Det kan ju hända att jag skall in där, och där i trappan upp till loftet, den där trappan som fungerar som hylla emellanåt. Där ligger godsaker som en Semla tycker om att fyllas med.



Så är jag då nästan där.

Det är onsdag idag, regnet strilar ner där ut, och i morgon är det Torsdag.

Konstrundan börjar här i Halland.

Jag ställer mej att titta runt i min verkstad. Det är dags att röja undan, sucken kommer spontant från mitt inre. Jag är trött och sliten.

Veckor av hårt arbete och stress gör sig gällande. Det är svårt att se att det ligger så mycket jobb bakom det jag åstadkommit. Så underliga vi människor är. Att mäta individen med dess effektivitet

Här om kvällen kändes lusten av att byta omgivning påträngande.

Vi åkte bort till Osbecks bokskogar.

Vägen går brant och knölig upp genom naturreservatet. Det börjar bli en mycket sen eftermiddag, och jag drar djupa livgivande andetag när jag stiger ur bilen.

Det är så ljusgrönt att det nästan gör ont i mina ögonen.

När jag ser dessa ny utslagna boklöv tänker jag på min och Kattis lilla picknick för många år sedan. Jag ler lite vid minnet. Vi hade glömt att köpa sallad till allt annat gott vi hade med oss. Äähh säger Katti där vi står med våra påsar, vi tar boklöv istället, dom är helt perfekta att äta nu.

Så gjorde vi, och ja dom var helt perfekta att äta. Syrliga, krispiga och alldeles underbara.

Nu är det jag och Per som skall på picknick. Med oss finns en kanna te och resterna av gårdagens rabarber paj. Sakta trampar jag mej fram, och kommer långt efter Per. Jag måste gå sakta och bara vara just där just nu känner jag. Vila mej lite i allt detta nya vackra 2012.

En nordisk tropisk skog är det. Ormbunkarna växer som små skogar här och var. Ormbunkar är bland dom vackraste växter jag vet. - Säger du om nästan alla växter skulle Per säga. Och ja så är det nästan, men just ormbunken är som en forntid i nuet.

Maorifolket tatuerar sina snurror som symbol för livet och livskraften, samma som ormbunkens blad när dom vecklar ut sej. Samma snurror som sedan många år finns på mina fötter.

Mina fötter och jag. Det finns historia i dessa fötter som ger en känsla av både sorg och glädje.

Vi traskar vidare jag, mina fötter och Per. Han är rar min man, känner mej bättre än vad jag många gånger tror. Han väntar där framme bärandes på vår medhavda picknick, allt medan jag stannar och bara är.

Små bäckar rinner fram mellan mossiga stenar

Mossiga stengärdsgårdar avlöser bäckarna

och kvällsdis i en liten sänka.

Så kommer vi då fram till en bänk mitt i detta vackra. En stubbe hade jag helst velat sitta på. Men det får duga med en bänk och ett bord. Ett bord som verkar vara besökt av många både insekter som människor

Jaha du säger Per, nu ser jag att du är rätt sliten. "Rara" ord från en rar man. När jag påpekar detta för honom, ja då ler han bara lite i ena mungipan.

Så sitter vi med våra muggar och rabarberpaj som snabbt tar slut. Knotten kommer till oss där vi sitter och kalasar även dom. Långt om länge reser vi oss och vandrar vidare.

Påsen vi hade fikat i är lätt att bära nu, magsäcken är fylld och likaså sinnet. En liten gnutta ro har lagt sej som en tunn hinna inom mej.

Det här är en skog så full av så mycket att jag nästan kan se och höra hästkärror skramla förbi mej på nedkörda stigar.

Det skymmer och vi går tillbaka till bilen.

Hemma väntar en stund till i verkstan innan jag lägger mej till vila.

Nästa vecka skall jag inte göra någon ting har jag bestämt.........