En vecka av lugn och stillhet sa jag efter konst rundan.

Njaaa så blev det kanske inte riktigt. Några dagar tog det innan jag fick lugn och ro i mitt huvud, men kroppen var rastlös. Sådan rastlöshet är lätt att åtgärda där vi bor.

Med spaden i högsta hugg, och med skottkärran som accessoar, har färden gått genom  trädgården.

Dagar av idel solsken och glatt påhejad av fåglarnas kvitter.

Dom tidiga morgnarna när luften är sval och skön, gräset fuktigt. Fukt som kryper in i tofflorna och ger lustiga små ljud när mina fötter trampar vidare.

Under denna vecka han körsbärsträdet blomma ut. Äppleträden ersatte dess blomning med sina vitrosa skapelser. Jag tänker alltid på bröderna Lejonhjärta när äppleträden går i blom. Det hette förvisso körsbärsdalen där; så jag får väl kalla vårt lilla ställe för äppledalen.

Nu har även äpplena blommat ut och ersatts med Syrenen.

Hela baksidan av huset har blommat vitt vitt och rosa av dessa gamla äppleträd som står här.

Jag blir så förundrad att dom orkar. Nästan hundra år har dom stått här, stammarna är ihåliga som sockerdricks träd. Men dom blommar som aldrig förr vart år.

Där står jag med min spade och min skottkärra mitt i denna prakt alltmedan blommornas kronblad faller runt mej som snöflingor.

Så när jag skall dricka mitt vatten som står och väntar på trädgårdsbordet, ja då ligger det även där uti.

Högen av jord och gödsel säckar som Per har ordnat till mej har nu minskat till en nästan minimalistisk hög. Kvar ligger några säckar med bark.

Dom skall hällas på mina blåbärsbuskar.

Jag njuter av att se mina händer färgas av jorden jag jobbar i.

Att se mina fötter bli gröna efter att ha klippt gräsmattan. För att sedan se hur tvål löddret förgas av jord och gräs när jag skrubbar av mej. Då är det sommar.

Det suckar nöjt där inne i mej.

I vårt största och mest vildvuxna äppleträd har skatorna fått sina ungar. Deras läten är väl inte det vackraste, men jag tycker om att ha dom där. Tycker om att fantisera över vad jag skulle kunna finna för blanka skatter där i deras bo om jag klättrade upp.

Men saken är väl den att om jag nu verkligen skulle ta reda på det så skulle jag nog få be min äldsta dotter att klättra upp.

Det smidiga sitter bättre i hennes kropp än i min numera.

Semlan hittar jag utsträckt i solen,  under bladen på mina rabarber plantor eller framför ingången till min verkstad.

Där ligger hon sömnig i solen och har koll på läget. Det kan ju hända att jag skall in där, och där i trappan upp till loftet, den där trappan som fungerar som hylla emellanåt. Där ligger godsaker som en Semla tycker om att fyllas med.