En härligt vanlig Torsdag.

Så kom det en blå bil och parkerade på uppfarten, samtidigt som jag pratar med en vän om Raku bränning i telefonen.

Ur bilen kliver barn och barnbarn. 

Samtalet avslutas med löfte att fundera ut en text.

Underbart härliga barn och barnbarn. Dagen försvinner i fika,samtal, lek och fniss. Vi snubblar oss fram på köksgolvet som är belamrat med leksaker.

I köks soffan ligger liten Gabriella och hummar. Vid diskbänken står William och diskar. Det skramlar oroväckande. Vid bordet sitter vi andra tre och blandar samtal med fika.

Jag vill gå ut berättar William med bestämda steg mot ytter dörren.

Ute är det lite svalt, vi tar på oss och går ut i sommarens gröna värld.

Det hämtas planterings spadar, och det traskas bort till jordhögen.

Där grävs det så jorden flyger runt.

Du får denna spaden, och jag tar den här. Efter en stund tycker William - Nu måste vi byta spadar. Nu vill jag ha den och så får du den här av mej.

Oj titta smultron plantorna lossnar. Vi planterar dom igen. Det skall bli en smultron kulle om vi har tur.

 

 

Jag står och tittar på medan dom gräver, bärandes på sockerärta. Leendet på mina läppar kan liksom inte försvinna. Det sitter där som om det aldrig gjort något annat.

 

 

Och titta, där är hon den lilla socker ärtan i sin ärtbalja.

 

 

Det fortsätts med bataljer i jordhögen. Det springs upp och ner, och där i mellan görs det en ofrivillig kullerbytta .

Moster Nanna och mamma Alex pratar minnen. Minnen från förr och kommande minnen.

William hittar ett hål i björkstammen. Där bodde en hackspett en gång i tiden.

Ett bra hål att stoppa in saker i.

Vill du också sitta här uppe, frågar moster Nanna.

NEEEEJJJJJJJJJJJJ. Jag vill inte. Släpp ner mej NUUUUU.

Ååååå Mamma, moster Nanna är duuuummmm.

Men det är ju inte utan att man undrar var det var som skrämde Wille Snille Päron Blixt .

Men oj då, kära nån, det där kan ju skrämma vem som helst. The Thing is back.

Nu struntar jag i er, och vattnar mina stövlar i stället.

Blanka och fina blev dom. Byxorna fick en mörkare grå färg. Och William är åter glad.

Snart bär färden av i den blå bilen igen. Kvar står jag och funderar vad jag nu skall hitta på.

Ingen katt, inga barnbarn, inga barn. Endast jag och hunden. Men jag behöver inte fundera så länge. En större spade än den William hade, hämtas ur skjulet. Nu är det min tur att gräva.