Morgonen bjöd på värme.

Min skägg prydde man hade tänt en brasa innan han for iväg, tidig på morgonen. Det var ljuvligt att stiga upp utan att huttrande ta sig runt i stugan väl insvept i raggsockor och och tjock kofta. 

Utanför föll vita flingor stilla och sakta ned. På marken låg ett vitt täcke. Alldeles stilla och tyst kändes världen. 

Vilken underbar dag att få vakna till.

Jag börjar sakta fylla min dag med nytvättad tvätt mm.

Snöflingorna faller fortfarande tyst och stilla där utanför.

Så går vi ut, jag och Semlan. Jag skall skotta fram små stigar att ta oss fram på.

En till vedskjulet, två till ladan, två till verkstan. en till parkeringen och till sist parkeringen. 

Det är puder snö, lätt att skyffla undan och värmande för kroppen att skotta undan.

Semlan försvinner för en stund

 Och helt plötsligt så står hon där igen. 

Alldeles jordig runt nos och tassar.

Jag går på spaning och följer hennes spår i 

snön för att upptäcka var hon grävt

Virrigt går spåren i snön, än hit och än dit.

 Och efter en stund ser jag

Ett mullvadshål som blivit

nogsamt undersökt av henne.

En mullvadshund, precis vad jag 

behöver i min trädgård.

Önskar bara att hon haft större 

framgång i sin jakt på dessa jord

 grävare.

I mitt förföljande i Semlans spår 

finner jag små underverk som snön och trädgården skapat. 

Vassa blad inbäddade i mjuk kall snö

En trädgårdsbänk som aldrig blev intagen. stolt står den där nu och visar upp sej i sin fullkomlighet.

Skuggan faller långsmal och sirlig framför den.

Jag smyger mej försiktigt fram. Det är så tyst att jag inte vill störa.

Framför stugan sitter munken på en bädd av mossa och väl insvept i snö.

I julas hade jag satt lite vit fårpäls runt hans haka. 

Idag har han iklätt sig en vintermössa.

Det ryker ur skorstenen och jag börjar längta efter en kopp te.

Lite till höger och bakom hallonen ligger min verkstad. 

Jag njuter lite till av min stund där ute i stillheten.

Så hör jag fågelkvitter. Hela min kropp reagerar innan hjärnan riktigt hunnit fatta.

Glada fågelkvitter i januari solen.

Cannada gässen avbryter fågel serinaden när dom drar över åkern i sin v formation

Nej nu går jag in och gör mej en kopp med te. Men när jag närmar mej huset känner jag att jag måste kika in genom fönstren. Det känns lite spännande, även om vi bor där själva.

Att kika in genom fönstren ger mej en liten ny dimension av hur vi lever.

Om inte detta hus varit vårt, och jag kikat in genom fönstren, vad hade det jag då sett där inne, och vad hade det då sagt om dom som bodde där.

Det är med dessa funderingar jag kikar in.

Jaha där är köket, det ser välkomnande ut tänker jag. Oj vad frukt dom äter här, skeva handstöpta ljus. Men vad är det för orangedärborta på fönstren mitt i mot.

 Ahaaaaa det är en blyinfattning i form av en blomma. 

Jag går några steg till vänster för att se genom nästa fönster.

 Oj öhhhhmmm rakt in i rumpan på en liten ängel. Rörigt folk är det nog allt ändå som bor här. Ser ut som om dom renoverar, varm och skön matta dom har. Hänger det något slags drapperi där till höger. Ser ju inte klokt ut. Vad tänkte dom med egentligen när dom hängde upp det.

Mitt framför kaminen. Nä men vänta, det är nog tvätt som torkar framför kaminen, påslakan kanske. Så är det nog. Smart.

Så går vi in Jag och Semlan. Jag gör mej en kopp te, men går strax ut igen. Inte kan jag dricka den där inne när det är så gudomligt härligt ute. Det får bli årets första kopp te utomhus. 

Jag går bort och lutar mej mot ett av dom gamla äppleträden. Står så en liten stund med en rykande kopp

och suger i mej av stunden och ljuset. Ser underliga skuggor som skapats på snön av vinter torra växter.

Så kommer åter min skägg läpp till man hem och vi står båda två en stund till där i det bleka solskenet innan vi går in och gör oss lite till livs.

Jag får ett telefonsamtal om besök, och slänger snabbt ihop en sockerkaka och tar fram hembakt bröd ur frysen.

Köket fylls av fniss och jollrande läten. MOMO säger William och fortsätter med några obegripligt ord.

Vad spännande svara jag, så fortsätter han i vild fart in i sovrummet där Per sitter vid datan. FAFA (översättning PERFAR) hör vi han hojta, samma procedur upprepas . Så springer han där i mellan köket och sovrummet gång på gång barfota på kalla golv. Kom får jag känna på dina fötter säger jag. Men det var mjuka små varma fötter som jag fick i min hand.

Hästar, tuppar grisar allt läggs på rätt plats. Vi hör honom grymta och härma djurens läten där på golvet.

Gabriella sitter i barnstolen och viftar på armar och ben under glatt joller

Jag bara njuter av deras varande i vårt hem.

Underbara härliga lilla familjen.

Vi fikar och mörkret faller ganska snabt utanför fönster och dörrar.

Det blir dags för lilla familjen att fara tillbaka till lilla staden bortom åsen.

Jag går in efter att vinkat av dom. Det är stjärn klart och nästan vind stilla.

Vi diskar upp och ställer tillbaka.

Tar på oss varmt och går åter ut och tänder en komloj

Det tar en liten stund att få den fylld av varm luft

Snart

Nu släpper vi den säger Per

Så glider den iväg upp i luften och bort över åkrarna.

Vilket bra avslut på denna alldeles underbara dag.

Nu är det kväll denna den 15 februari 2013.

Denna dag då grannens lille son fyllt 1 år, och säkert många andra med honom, Grattis hela världen. 

Och här sitter jag och viftar på tårna och känner mej varm, glad och nöjd. Tv:en babblar lite i bakgrunden.

I min mun känner jag fortfarande smaken av rosen teet jag drack för en liten stund sedan.

Som turkisk rosen marmelad fyller detta te hela gommen med glädje. Näsan spritter till och vädrar. Det är svårt att hålla ordning på både andningsvägar och självreflexen samtidigt utan att sätta i halsen. 

Himlen är nära i denna stund av njutning för gom och näsa

Direkt från Indien av dom finaste av vänner.

Liten Jamis sitter tålmodigt utanför vardagsrums fönstret på blomlådan och vill in. 

Ha ser ut som om han suttit där en stund. 

Snart säger hans ögon, snart kommer det någon och går förbi.

 -Där kom någon . 

Huvudet hans rör sig lite uggle likt från sida till sida på honom, spanar och kikar.

-Ser hon mej, rör hon (jag) sej mot dörren nu.

 Jaaaaaaaaaaa, jag viste det, jag vissssste det,  jeeeeeeee nu öppnas dörren för mej, lilla mej, endast för lilla mej.

-Bästa att skynda sej in så dom fattar att jag vill in.

Semlan dundrar runt katten, luktar och kollar av. Tittar på mej och menar. Skall han ha mat nu då skall jag  ha det med, bara så du vet.

På golvet ligger hela sjok av tyger i underbara färger och glittrar. 

Även dessa från Indien. Meter efter meter vecklar jag ut från deras inpackning, försöker svepa in mej i dessa. Hmmm hur gör man, trixar och fixar framför spegeln. 

Men hur jag än bär mej åt så ser det underligt ut på mej. 

Men så vackra dom är.

Jag virar in mej lite till. Beundrar verket med ett brett leende på läpparna.

Jag ser ju inte så där speciellt Indisk ut, men glittrar vackert och ser riktigt tjusig ut på mitt eget lilla sätt.

Jag fyller hela mitt huvud med dessa vackra tyger och låter dom vila där inne.

Snart hittar dom en form dom skall ha.

Nej det blir ingen bild på mej invirad i dessa underbara tyger. 

Velly solly, happi pepel ut der in tis bigg vörld.

Denna färg klick käns väl görande för ögonen 

mina. 

Efter så mycket av vinter vitt och grått, ger det hopp om en annalkande färg förändring.

Jag stoppar in en liten boll i min mun gjord på valnötter, pekannötter, dadlar, aprikoser, kakao, honung och kokos.

Mmmmmm gott.

Fnissar vid minnet när en av döttrarna skulle ha en liten energi kick på en lång resa.

Med i bagaget fanns en liknande blandning. Många blev det på resan.

Var lite försiktig så du inte äter upp alla på en gång. Du är ju inte riktigt van att äta dom. Kan sätta igång magen om du har otur, var mina ord när vi packade ned dom. 

Vid dotterns framkomsten blev stegen låååååånga till toan.

Men jag mumsar på. Toan är nära och jag är lite van vid dom.

I köket klingar skratten kvar efter middagen med mina vänner. Jag stannar kvar lite extra i köket och lyssnar till dessa kvarvarande toner.

Snart skall jag tassa in i duschen och använda min nya handgjorda tvål, även den med en kryddig doft av Indien

I ett fodral av formpressade banan blad ligger en rund liten hand gjord tvål. Med en alldeles lagom passform i handen.

Jag kommer att flaxa vilt i soffan, sedan jag satt mej där, resa mej och sätta mej helt utan anledning.

Bara för att få känna doften av kryddig tvål som blir i vinddraget av mina rörelser.

Men jag får vara försiktig så jag inte spiller  ut mitt väldoftande te med mina yviga rörelser.

Där skall jag sitta och sticka raggsockor denna vinter kväll och veta att det snart kommer en färg förändring där utanför.

Tack älskade happy couple för underbara presenter och en underbar stund med er idag.

Jag är så glad över mitt nya förhållande.

 Lycklig och glad.

Tänk att råka ut för denna förälskelse mitt i julhelgen och dessutom snabbt och passionerat inleda ett förhållande utan den minsta känning av dåligt samvete.

Bara denna känslan gör mej nästan lyrisk.

Nu äntligen känner jag av det alla i medelåldern pratar om. 

En ny slags frihet, och struntar i allt känslan.

Åt fanders med dåligt samvete.

Min nya förälskelse är stark och kraftfull och kommer från

Dorset.

Men det  gör nästan ingenting, vi pratar inte så mycket med varandra, nu fnissar jag lite kokett trots allt.

Kyssarna våra får mej att känna hur det gungar under fötterna på mej. 

Helt underbara är dom och smakar ljuuuuuvvvliiiiigt.

Tyvärr så är kanske doften från min Dorset förälskelse något mindre passionerad. Den stannar kvar i hela huset en lång stund efter våra möten

Men jag har ej ännu vågat att klaga över detta. Jag bara njuter och håller andlöst andan en stund.

Att sedan känna doften på mina fingrar en lång stund senare, ja det är nästan ljuvligt det med.

Så jag klagar nog inte trots allt.

Men snart, snart är denna förälskelse till ända.

Några få tillfällen till tror jag det blir, men sedan är det slut.

Jag får ju passa på när Per är på jobbet.

Lite hyfs får jag ändå visa.

Våran möten sker oftast i köket och vid köksbordet. 

Mmmmmm ljuvligt ljuvligt.

Prova att kyssa den ni med. Kanske faller ni lika handlöst som jag.

Tack för denna andlöst goda Julklapps ost

Ett stilla lugn har lagt sig över gård och stuga. Det blåser kraftiga vindar utanför dörren. I hallen är det kallt. Jag stänger dörren dit för att inte släppa ut värmen från brasorna i köket och rummet. 

Katten sträcker ut sig i soffan, sneglar lite på mej och sträcker på sig lite till. Han njuter av stillheten han med.

Ingen liten hund i huset, hon är i staden och njuter av stadens liv och rörelse. Jag skyndar mej med stickorna. Dom slår taktfast mot varandra i en hastig marsch. 

Bara lite till skall jag hinna innan jag går ut och ordnar med ved och fågelmat, bara lite till.

Ur garderoben plockar jag fram termobyxor och fluoriserande jacka.

En färgglad köttbulle hägrar sig i spegeln. Byxorna är för långa så dom får rullas upp.

Det prasslar glatt om mej när jag klumpigt rör mig framåt. Veden bäres in och jag ställer lådorna i hallen så länge, var gång jag öppnar dörren så kommer en pust av väldoftande rök från rökelsen som pyr från sin behållare. Det doftar tryggt och hemma.

Småfåglarna far runt i vinden och kämpar mot vinden för att komma fram till frön och talgbollar.

Jag fyller på så dom har fram till mörkret faller. Jag sneglar mot den mulna himlen. Det är inte lång stund till det är ljust. 

Så går jag mot grinden för en promenad, jag har vinden i ryggen så promenaden går i vådlig fart framåt. 

Där en bit fram åt vägen svänger jag till vänster och efter ytterligare en bit svänger jag åter till vänster.

Vinden friskar i, så glad jag är över alla mina kläder på kroppen. Jag stannar flåsande och stiger in i en hage.

Nu har jag kommit till en plats som jag ofta återkommer till. Den väcker min nyfikenhet. Det är något med denna plats som fascinerar mej.

  Jag står med åsen på min högra sida och där rinner en liten bäck, där är den gamla gamla eken som jag bara når till hälften om när jag kramar den, och till vänster anar jag lämningar efter en liten stuga.

Eken lutar och följer vindens riktning. Jag ställer mej på lä sidan, skyddad från väder och vind. Känner den grova barken mot jackans rygg och känner  leendet i mitt ansikte bli bredare. 

Attjooooo

Jag nyser, vänder mej mot eken och ber om ursäkt.

Där vill jag stå en stund till, vill höra trädets berättelser om den lilla stugan och livet sedan den var ett litet träd. Men vinden friskar i, och jag får röra mej hemåt.

På vägen förbi den lilla stugan( ja det är ju bara grunden och fundamentet för spisen som är kvar, men i min värld ser jag stugan klart och tydligt )stiger jag in i den och känner tidens vingslagen dra förbi mina ögon.

Jag stiger åter upp på vägen och går hemåt. Vinden piskar mitt ansikte med små små flingor av snö, dom sticker mina kinder, och jag får nästan gå dubbelvikt i vinden.

Ibland vänder jag mig om och sträcker ut armarna och lutar mej i vinden, låter mej vila så en liten stund innan snöflingorna får fortsätta att ansätta mina kinder.

Åkrarna är nästan kala från snö, men den nya snön som kommer far i i rökmoln över dom. På vägen ringlar sig snön fram i grupperingar, som snö ormar i vådlig framfart på väg till en viktig plats. Jag tror dom var sena med tanke på farten dom hade. 

I brevlådan ligger ett paket med ett kort på. Nyfiket klämmer jag på det.

Det är skönt att komma in i stugan igen, där glöder det fotfarande i spisen och jag stoppar in nya ved klabbar, lika så i köket.

I morgon är det jul afton. 

Marken färgas sakta vit därute.

Jag önskar alla er därute en riktigt underbart härlig jul.

Utan stress, utan måsten, utan egoism och utan elakheter......

Med Lugn, med kärlek, med harmoni, med vänskap och värme.

Ha en alldeles underbart härlig Jul och var rädda om er

önskar jag er från mitt hjärta.

 

Trädet som står nere i ena hörnet av trädgården, det träd som i lite över en vecka lyst klart gult. Det trädet som tog över solen ljus när det var mulet på himlen. Det trädet lyser inte med sina löv längre. Löven ligger skrumpnade och mindre gula på marken. Nu ser jag åter Hallandsåsen genom grenverket på alla de andra träden. Träd som mörka trådiga siluetter mot en för varje dag blekare himmel. Några kossor går kvar i sin hage på andra sidan bäcken och betar.Lugna rara kossor med blöta mular och vackra ögon.

Det smattrar på taken av stora hagelskurar. Jag ser hur hagelkornen studsar glatt och högt på marken.

Runda, stora och kalla ligger dom där. Som ett meddelande från Kung Bore, så att vi inte skall glömma att det är hans tid nu. 

Jag trotsar denna tanke genom att tänka att det är som om någon var tröttnat på sin sacko säck och bestämde sig för att tömma den just här och nu. Dom där kornen kommer blåsa bort vid nästa vind by.

Men istället så smälter kornen sakta, det droppar från taken och nästa hagelskur trummar ned sin ankomst.

Tystnade faller i vårt lilla hus. Så skönt, så stilla. Jag vilar mej en stund i denna stillhet. 

I fyra dagar har jag flätat små tunna flätor. Jag har fyllt Joannas huvud med dessa flätor.

Konstgjort hår som flätas in i hennes eget. Det tager sin lilla tid dessa flätor.

Rasta flätor. Hon är så fin  i dom, i dessa flätor, min dotter. Under tiden har filmer flimrat förbi på tv:en, avbrutna av våra samtal.

En eller ett par gånger om året skapas dessa nya flätor, för att sitta i några månader och sedan plockas ur.

Lika glad när flätorna är dit flätade, lika sorgsen är hon när dom skall bort.

När Joanna var en yngre Joanna och gick i grundskolan, hade en klass kompis till henne frågat sina föräldrar om inte hon med kunde få flätat rasta flätor på sitt huvud.

- Nej barn svarade hennes föräldrar, det är bara knarkare som har sådant på sitt huvud.

Det är ett uttalande som får mej att både le och bli sorgsen.

Nu skäller Semlan , hon skäller som att det kommer någon på besök.......

Några timmar senare.....

Nog var det besök alltid. Tystnade byttes mot samtal, tända ljus, te och smörgås.

Ett mycket trevligt initiativ att svänga av för ett besök i landet Menlösa.

Kvar finns nu ett stråk av våra samtal, tesump och lite smulor.

De får ligga där och vila i ljuset från en begynnande fullmåne som strilar in genom fönstren.

I morgon kan jag kika närmare på dessa rester och fundera vidare på våra samtal och iakttagelser som gjordes, smulorna städas bort, tesump slängas i komposten mm.

Nu är jag bara trött och lite hudlös på grund av händelser runt mej, händelser utanför mej som jag ej kan göra något åt. 

Även dessa händelser får mogna till vad som det skall bli av dem, och under tiden får jag vaggas med.

Att låta sig vaggas med är ett mycket mer givande och behagligare tillstånd än att krampaktigt göra motstånd. Hur krångligt det än må vara så går jag mer hel ur situationen, än om jag gör mej blind och döv.

Jag kände igår att det börjar bli dags att förbereda sig för detta.

Kanske det tar sin lilla tid, det är också ok.

Jag börjar med att nynnar på små visor under tiden......

Klocka blev mitt i natten och lite till. Mörkret är kompakt utanför dörrar och fönster. Dagen vek hädan mot en ny dag. Snart är den här. Vindar har blåst med lätt kyliga vingslag runt mej idag. Jag kände dessa vingslag när jag plockade havtorn i min trädgård.

Intensivt vackra orange bär som sitter envist och intensivt, tätt tätt inpå buskens grenar. Saften från bären som sakta rinner utefter handen och armen på mej, och kylan som vinden förde med sig och svepte runt min rygg.

En dag av tystnad. En sådan dag där hjärnan har dialoger med sig själv. Dessa dialoger kan ibland skena iväg på ett förunderligt sätt.

Idag mulnade dessa dialoger i samma fart som molnen på himlen täckte solen.

Trampande efter gräsklipparen, räddande diverse insekter och djur på min framfart med mungipor som hängde tungt ned mot marken. Det var rent förunderligt att dom inte hasade i gräset och for in gräsklipparen.

Det är svårt att skaka huvudet tomt när den väl blivit angripet av dysterhet. Då hör jag en väns röst inom mej som säger ,att jag kan lura kroppen till glädje genom att skratta och le fastän jag inte är glad.

Härliga underbara ord. Så jag drar och hivar upp mina mungipor, vänder dom i motsatt riktning och känner hur rynkorna runt ögonen vecklar ihop sig.

Så fortsätter jag att vandra bakom min gräsklippare, men denna gång med uppåtpekande mungipor.

Här ar mycket att klippa och det tager sina modiga 3 timmar lite drygt. Under dessa timmar ler jag stadigt och känner hur det klarnar inom bords.

Känner dysterhet och ilska bytas mot lugn och glädje.

Så förunderligt ändå att genom att aktivera lite ansiktsmuskler så kan jag förändra min sinnes stämning så radikalt.

Jag bestämde mej att utöva denna aktivitet av mina ansiktsmuskler dagligen, Det skall bli mitt nya gymnastikprogram.

I trädgården stannar jag och står helt stilla. Tittar på växtligheten runt mej. Ser växter som kommit i skymundan, ser hur jag måste göra förändringar och förflyttningar.

En del stora ,en del små.

Ibland vill inte spaden riktigt ned i marken, jag tar det som ett tecken på att växten vill stå kvar. Andra gånger smälter spaden ned i marken, och allt går lätt

Per sa jag här om dagen, jag behöver din hjälp att flytta en stor växt. När man säger så till min skägg prydde man, så kan man se hur han stelnar till. Men man måste känna honom väl för att kunna se det.

Det där lilla krampaktiga leendet och ögonens något förstorade stela blick.

En blick som säger.

Ååååå nej hon vill ha hjälp i TRÄDGÅRDEN. Och känner jag henne rätt så går det ej att förhala. Ve allt trädgårdsarbete. Tvi och åter Tvi, hjälper det månne om jag mumlar en formel av okvädningsord.

Jag ser resignation i blicken när han gåttigenom allt och kommit fram till att det ej finnes någon återvändo.

Några dagars frist får han dock, men jag återkommer med min önskan om hjälp, och då för att åter se detta utspela sig för min blick.

I verkstan står en ugn snart färdig för bränning, på arbetsbordet står en docksäng  i förvandling från skitigt vit till svagt svagt blålila och med blommig tapet limmad på gavlarna.

Madrass och säng kläder skall sys och försköna denna lilla bädd redo att mottaga diverse saker att nattas i. Bredvid docksängen ligger ett fönster som bättras på. Fönstret som skall sitta i mitt skafferi.

Så varde det åter ljus i skafferiet.

Vi byter fasaden vid köket och skafferiet och det visade sig att det tidigare har suttit ett fönster där. Och vad är väl ett skafferi utan ett fönster.

I detta lilla hus är det inte så särdeles ljust.

Så allt ljus som kan fås tages tacksamt emot.

Käkarna knakar i en enorm gäspning, det är dags för mej att uppsöka prassliga lakan och pussa på en drömmande Semla.

God Natt där ute i stora vida världen 

God Natt 

Smultronlikör

Smultronpunch

PunchDoftandeSmultronRakuLikör.

I te skåpet vid murstocken står två flaskor renat. Dessa flaskor står där i väntan på att omvandlas till tinkturer.

Det här hoppas jag bli en alldeles särskild tinktur.

En tinktur som används när saknaden av sol blir förstor.

I bokhyllan som står vid samma murstock i  köket plockar jag fram en bok.

En bok med vägledning på underbara likkörer.

Jag bläddrar runt i den och mins. Så många av dessa jag gjort. För många år sedan när jag inhandlat denna bok så bodde vi i ett litet hus vi hyrde. I den trädgården och även i andras trädgårdar plockade jag diverse ingredienser. I fönstren i det lilla köket stod burkar och sög åt sig solljuset och glimmade i underbara färger. Var morgon pratade jag med mina burkar undersökte och tillsatte bär och socker. Smakade och funderade.

När denna ritual var avslutad doftade köket förföriskt och jag var lätt snurrig i huvudet.

En del likörer finns fortfarande i mina gömmor.

Ja det var inga små mängder som tillverkades den sommaren.

Några underbart härliga, andra fick mogna och vissa blev aldrig vad jag trodde dom skulle bli.

Jag återgår till nuet och funderar, tittar i registret och hittar vad jag söker.

Smultron likör.

Här rekommenderas även att göra en Smultron Punch

Ordet triggar mina sinnen och jag kan nästan förnimma smaken i min mun.

Hur blir denna smak om jag nu tillsätter lite rökighet.

Kan fungera...... faktiskt tror jag det kan funger.

Jag ger mig ut på jakt efter smultron i min trädgård. 5 dl smultron. Det behövs nog mer men det är en bra början

En flaska med bred hals tages fram. Den skulle egentligen varit till rabarbersaften som står och väntar ut sig själv några dagar till. Jag tager en annan flaska till saften bestämmer jag mig för.

Jag blandar renat och arrak.

Pluppar i mina smultron, dom hoppar glatt i flaskan med små plumsanden.

Arraks doften, spritånger och lite smultron doft fyller luften runt mej.

Glädjeskutt i mitt inre.

Jag skakar flaskan och tittar in i den gyllen vätskan. Ser något i botten på flaskan,  ser det inte ut som en liten skalbagge.

Ååååå nej det är en liten skalbagge.

Ser hur den kämpar där i spriten. Åååå stackars stackars.

Jag skyndar mellan skåpet och diskbänken. Tar fram en en skål och skyndar mej att hälla ut smultron och sprit. Det skvätter utanför, men så får det vara, här är det frågan om liv och död.

Smultronen flyter i skålen och gör det omöjligt att se vad den lille gynnaren är.

Jag skyndar mej att få bort smultronen, och där är den, jag fiskar upp den, sköljer av den spriten på dess kropp med några droppar vatten.

Är den död.......

Ser att den rör sej lite..

Herre gud vad den måste vara full.

Den sitter där på disktrasan

Jag lägger disktrasan med skalbaggen på utanför köks dörren. Det fläktar lite i luften, kanske piggar den på sig.

Jag går in och hämtar ett litet stycke tunn nylon, knyter ihop det i ena änden.

På min väg ut går jag förbi skalbaggen och ser att den har rört sig.

Så skönt. Då han jag kanske att rädda den ändå.

Jag går bort till tunnorna med det brända såg spånet som blivit efter rakubräningen.

Där fyller jag mitt lilla knyte och gör en ny knut för att inget skall ramla ut.

Håller det lilla paketet i mina händer och luktar på det.

Mmmmm jo vist luktar det raku.

Vandrar tillbaka till köket och ser att skalbaggen har flugit sin väg. Jag undrar allt lite om han vinglade på sin färd.

Jag skulle velat se det, men är nöjd över att det blev en färd för den i alla fall.

I köket fyller jag en burk med socker och stoppar ned mitt brända knyte där i.

Nu får jag snällt vänta och se om det blir som jag tänkt mej. Smultonen skall få sällskap med mer smultron för att sedan ligga och vila i spriten i 3 månader.

Sockret skall jag tillsätta när jag fått den rökighet jag vill ha på den.

Men kanske kanske skall jag ta en liten mängd smultron sprit och testa först.

Det är ju synd om det blir en massa äcklig likör

Jag står där i mina begrundningar när jag hör hur det skramlar i badrummet.

Sneglar och ser tvättmaskinen på upptäcksfärd igen.

Denna tvättmaskin har börjat göra små och större upptäcksfärder i vårt badrum.

Ibland är den rent rabiat i sin färd.

Dom dagarna får jag plocka fram dammsugaren för att återställa verkligheten där inne.

Idag när jag puttar tillbaka den till dess plats, passar jag på att fråga om det är så att den kanske vill flytta hemifrån.

Jag fick inget svar,kanske den begrundar denna min fråga.

Jag skall ställa den igen vid tillfälle

För är det så att den vill flytta hemifrån och se lite mer av världen, ja då skall jag inte hindra den.