Trädet som står nere i ena hörnet av trädgården, det träd som i lite över en vecka lyst klart gult. Det trädet som tog över solen ljus när det var mulet på himlen. Det trädet lyser inte med sina löv längre. Löven ligger skrumpnade och mindre gula på marken. Nu ser jag åter Hallandsåsen genom grenverket på alla de andra träden. Träd som mörka trådiga siluetter mot en för varje dag blekare himmel. Några kossor går kvar i sin hage på andra sidan bäcken och betar.Lugna rara kossor med blöta mular och vackra ögon.

Det smattrar på taken av stora hagelskurar. Jag ser hur hagelkornen studsar glatt och högt på marken.

Runda, stora och kalla ligger dom där. Som ett meddelande från Kung Bore, så att vi inte skall glömma att det är hans tid nu. 

Jag trotsar denna tanke genom att tänka att det är som om någon var tröttnat på sin sacko säck och bestämde sig för att tömma den just här och nu. Dom där kornen kommer blåsa bort vid nästa vind by.

Men istället så smälter kornen sakta, det droppar från taken och nästa hagelskur trummar ned sin ankomst.

Tystnade faller i vårt lilla hus. Så skönt, så stilla. Jag vilar mej en stund i denna stillhet. 

I fyra dagar har jag flätat små tunna flätor. Jag har fyllt Joannas huvud med dessa flätor.

Konstgjort hår som flätas in i hennes eget. Det tager sin lilla tid dessa flätor.

Rasta flätor. Hon är så fin  i dom, i dessa flätor, min dotter. Under tiden har filmer flimrat förbi på tv:en, avbrutna av våra samtal.

En eller ett par gånger om året skapas dessa nya flätor, för att sitta i några månader och sedan plockas ur.

Lika glad när flätorna är dit flätade, lika sorgsen är hon när dom skall bort.

När Joanna var en yngre Joanna och gick i grundskolan, hade en klass kompis till henne frågat sina föräldrar om inte hon med kunde få flätat rasta flätor på sitt huvud.

- Nej barn svarade hennes föräldrar, det är bara knarkare som har sådant på sitt huvud.

Det är ett uttalande som får mej att både le och bli sorgsen.

Nu skäller Semlan , hon skäller som att det kommer någon på besök.......

Några timmar senare.....

Nog var det besök alltid. Tystnade byttes mot samtal, tända ljus, te och smörgås.

Ett mycket trevligt initiativ att svänga av för ett besök i landet Menlösa.

Kvar finns nu ett stråk av våra samtal, tesump och lite smulor.

De får ligga där och vila i ljuset från en begynnande fullmåne som strilar in genom fönstren.

I morgon kan jag kika närmare på dessa rester och fundera vidare på våra samtal och iakttagelser som gjordes, smulorna städas bort, tesump slängas i komposten mm.

Nu är jag bara trött och lite hudlös på grund av händelser runt mej, händelser utanför mej som jag ej kan göra något åt. 

Även dessa händelser får mogna till vad som det skall bli av dem, och under tiden får jag vaggas med.

Att låta sig vaggas med är ett mycket mer givande och behagligare tillstånd än att krampaktigt göra motstånd. Hur krångligt det än må vara så går jag mer hel ur situationen, än om jag gör mej blind och döv.

Jag kände igår att det börjar bli dags att förbereda sig för detta.

Kanske det tar sin lilla tid, det är också ok.

Jag börjar med att nynnar på små visor under tiden......