I huvudet på en sjukling

Det är trångt där inne i mitt huvud idag. Känner hur det värker i bi hålor och öron. Det värker ända ner i käkbenet. Tankarna far runt utan någon direkt kontakt med varandra. Lite som det gamla tennis spelet på TV

Jag får göra det lite mysigt tänker jag, och tänder mej ljus och den goa brasan. Allt går mycket mycket långsamt. Jag för tanken ner till mina fötter , två kylslagna vinter fötter i raggsockor. Försöker känna efter om det är hål i sockorna. Orkar inte böja mej fram och kika. Drar det inte lite extra på ena foten. Åååå så svårt att definiera känslor när dom är så många i kroppen. Men om det gått hål är det ej så konstigt. Hasande har färden gått genom rummen denna vecka.

Åååå jag får väl titta då så denna fundering försvinner. Jag slår mej ner på en stol och böjer upp foten. Nej inga hål, inte ens i närheten av ett. Jag sitter en liten extra stund, nu när jag ändå satt mej. Försvinner ut genom fönstret och världen där utanför Det är inte lika grått idag. Där flyger en skata med en stor pinne i munnen upp till toppen av gamla äppleträdet. Så dom har börjat bygga nu. Då är det inte vindarna som ryckt loss dom gamla pinnarna som ligger på marken. Det är dom ratade pinnar till ett förbättrat boende.

Jag känner hur magen drar ihop sej. Bäst att slita på raggsockorna lite till. Det blir en smoothie. En smoothie fullproppad med allt nyttigt jag kommer på.

Och givetvis apelsiner. Jag känner ej smaken, men saften från klyftorna fuktar så gott i munnen.

Tänk att få ha egna apelsinträd i sin trädgård. Mmmm det hade varit underbart. Men vill jag ha mandelträd med och citronträd och...... Det låter som Italien. Jaha ja. Skall jag nu bo där så kan jag ju lika gärna ha en hel vingård med. Åååå så spännande. Jag skakar försiktigt på huvudet. Återkom till världen Maria. Hallå hallå ......... Smoothien och apelsiner hamnar tryggt och gott i min mage, och jag är tillbaka i soffans verklighet igen. Så mycket varmare och skönare det var där i Italien. Och vilken bra italienska jag kunde. Hade jag ingen aaaaaning om. Vist borde väl livet vara lika enkelt som tanken. Kanske det är det , men att jag inte ännu förstått det.  Jag lutar huvudet i handen och försöker tänka bort värken.

Varmt salt Maria, hör jag Per viska i mitt öra fast han är på jobbet. Varmt salt???? Jaaaaa just det. Tack Per. Ny tur ut i köket.

Jag häller upp grovt salt i en lerskål på den vedeldade köks spisen

Så varmt och gott i en stor ren näsduk. Den är blå med röda och vita ränder ute i kanterna. Mins att min morfar hade sådana En rejäl herr näsduk. Jag viker in kanterna så det blir som en kudde. Sätter mej i soffan med den lilla kudden mot höger örat och käken. Suck, så skönt.

Jag bestämmer mej för att dom förgyllda dagarna skall fortsätta. Ett litet glitter som piggar upp.

Det kommer små rarar på hejande sms från mina barn.

Nu skall jag gå och värma saltet igen och sedan vila lugnt i soffan några timmar med min toviga vinter hund

Frossa sliter min kropp

Gryningen ramlar in genom fönstret, grått segt grynings ljus. Jag kisar försiktigt. Det gör ont i mina ögon. Lite svullna ögon lock och blanka ögon. Feber blanka är dom. Men det slår mej när jag tittar på dessa blanka ögon i spegeln, att de är lite snyggt. Lite belladonna droppar och det hade varit perfekt, perfekt då en gång för länge sedan då håret var pudrat vitt och högt på huvudet. Då klänningarna var överdådiga och ej gick att tvätta.

Men då var då och nu är nu. Här räcker det inte med feberblanka ögon. Små snor älvor har även angripit mej. Från en liten ganska ny kropp till min lite mindre ny. Det får mej att undra om dessa virus angripare märker någon skillnad på individer. Tänker dom kanske, waooo mer utrymme att leva livet på. För här i denna kropp lever dom verkligen livet. Jag är så tacksam för den individ som en gång började väva ylle filtar. Mina ylle filtar jag virar in mej i är gjorda av min mamma. Min fina mamma som färgat garn från min brors får, och sedan vävt dessa värmande alster.

Soffan är åter min bästa vän, allt medans tvn spottar ut konstiga amerikanska serier. Serier jag inte ens visste fanns. Underliga saker som får mej att fundera.....

Halva Sverige ligger virus angripna säger dom på TV Också lilla jag där i min soffa. Per tassar runt mej och undrar hur han kan hjälpa mej. Jag försöker rycka upp mej lite. Men det lyckas dåligt. Kanske denna grågrynings dag är lite bättre än gårdagens.

Kanske hjälper värktabletterna lite bättre än i går. kanske är det bättre serier på Tv.

Kanske Kanske Kanske



 Kom viskade jag i en förtroligt och lite spännande ton, till William. Kom så går vi och matar pippisarna med bröd och frön. Vi begav oss på vår expedition över en knölig gräsmatta. Mata pippisarna tyckte William. Jag matar Semlan istället. En mycket bra idé samtyckte Semlan, som ivrigt mumsade i sej smulorna.

Per är ute med skottkärran och samlar upp alla mullvadshögar som blivit under några dagar. En liten William står och funderar. Mins hösten med alla löven i skottkärran, och han högst upp som kronan på verket. Hur det sedan bar iväg på en rundtur över stock och sten.

Idag blev det en ny rund tur i detta eminenta fordon, en rundtur med Per bakom skaklarna och Semlan som hopp i land kalle.

Nästa gång skall jag med passa på att få sitta där och känna spänningen.



Egentligen är jag hungrig.

Men att gå in och laga mat lockar mej inte.

Jag rotar fram en vinter trött stol som jag ställer i lä vid växthuset, allt medan Semlan kikar undrande på mitt förehavande.

En kopp te kopp fullbordar känslan av vår.

Vantarna får agera som värmedyna för rumpan. Fingrarna ömmar lite efter det heta teet som skvimpade ut över mina fingrar. Men ååååååå vilken underbar känsla att få sitta där i solen en liten stund. Att höra vinden svepa genom trädkronorna. Jag blundar, och  inbillar mej att det är havet jag hör. Det är nästan samma ljud. Bara nästan, och så lite fantasi. Bäcken i sänkan strax nedanför mej, blänker i solen. Den rinner fort och är riktigt bred. Den är inte hoppvänlig längre. Plums känner jag i mina tankar, men den tanken avbryter jag snabbt, den blev alldeles för kall.

Semlan hoppar upp i knät och slår sej till ro. Vilken alldeles perfekt dag. Alldeles varm om kinderna och i hjärtat av sol och vind.

Ja just det ja, leran, jag skulle ju hämta upp leran i källaren. Leran som skall upp till min verkstad Muren till den lilla källaren har rasat. Det ligger stenbumlingar framför hela dörren. Tjälen och vintern har rört runt bland dom, och fått dom att tappa fästet. Jag lyfter stönar och förflyttar. Svetten rinner innanför ylletröjan och i pannan på mej. Men bort kom dom och in i källaren kom jag.  Där inne står krukor på hyllor med vinter förvarade växter i. Har dom dött eller klarat sej. Jag kikar närmare på dom och känner på jorden. Fuktig, och små små gröna blad börjar kika fram här och var. Det blänker till på dom vitkalkade väggarna. 

Torkat snigelslem.

 Som glitter i en julgran, men på mina vita källarväggar. Lite fint bestämmer jag mej för. Och där på täckena som hängde som skydd vid dörren för vinterns kyl, där sitter skaparen till dessan glittrande stråk. Ut och träffa våren hojtar jag till den, och förpassar den ut i trädgården.

80 kg lera bäres ut till den väntande skottkärran och transporteras sedan upp för den lilla slänten. Det kippar runt fötterna från den blöta marken.

Men det är vår och jag är varm, varm och lycklig över att jag var hemma när våren kom och hälsade på