En lekstuga snickrar jag på i min trädgård.

I höstas började jag att gjuta plintar och spika ramen till väggar och tak. Sedan kom vintern.

Allt stannade av. Kylan kröp tätt in på, växterna vissnade och träden fällde sina löv. Då lade jag hammare och spik på hyllan.

Per, sade jag här om dagen. Nu är det dags för mej att snickra på lekstugan igen, och jag behöver införskaffa lite regel till dess väggar.

Det gruffas ur skägget på Per när jag nämner sådana saker. Min hjärna funderar ut saker som mina händer får skapa. Ibland får Per hjälpa till när orken sviker.

Då gruffas det igen där inne bland stråna på hans haka.

Så idag, kände jag att det var en bra dag att börja snickra på. Mulet nästan inget regn. Tjocka tröjan på, tillsammans med arbets handskar.

Kapsågen på plats, hammare, spik och måttband likaså.

Jag mäter, sågar sätter på plats och slår i spik. Sakta sakta börjar det bli ett rutmönster av reglar för dörr, fönster och sammanhållning.

Jag funderar hur tankarna gick i höstas. Inte mycket som är rakt och vinkelrätt i ramen. Det får bli ett skevande litet hus. Det blir bra det med.

Jag snickrar med kärlek, och den kan ju också skeva iväg emellanåt

Per kommer och iakttar mitt förehavande.

Jag vill hellre snickra utan att han iakttar. Jag bara väntar..... snart kommer det......

Och ja, där kom orden. - Det är ju alldeles skevt, du skulle ju inte gjort så där.... du skulle ju gjort så här istället....... Tillslut det där skrattet. Ett skratt som jag uppfattar som lite manligt överlägset.

Ta du dig någonstans, svara jag, han får sej en ordharang hälld över sej, liknande dessa. - Så mycket trevligare det varit om du hade kommit här och gett lite beröm och glada hejar rop istället osv.

Han lommar iväg, tyst och lite sammanbiten. Hade han nu sagt Jag bara skojade, men du förstår ju inte humor. Ja då hade jag fått hålla hårt i hammaren så den inte slant iväg.

Jag snickrar vidare. Armen värker av tjuriga spik som skall drivas in i trät, lika tjurigt snickrar jag vidare.

Nu vet jag hur Karl-Alfred känner sej med sin underarm. Kanske jag borde äta mer spenat ändå.

Jag funderar en stund och kommer på att jag har spenatfrön som inte blivit planterade. Det måste jag ju göra.

Efter några timmar av sågande och spikande står stugan uppreglad. Jag är nöjd. Nu skall jag fundera på hur jag skall såga och få taket att fungera. Det skall bli ett tak med en liten kupol mitt på tänkte jag.

Når jag står därinne i "stugan" kan jag se för mitt inre öga hur det blir. Känslan av att sitta där inne. Jag fnissar över känslan, slår huvudet i "dörrkarmen" när jag stiger ur stug skelettet.

Går tillbaka igen och kikar genom "fönster" och "dörren".

Fnisset kommer tillbaka, där skall jag kanske få sitta sedan och vara bjuden på kalas.

Där kan jag se ut genom ett fönster, bort mot stängerna med vimplar som skall kläs med humle

Här genom det smala fönstret som skall gå att öppna ut mot ängen vid märgelgraven.

Utsikten från dörren är nog ändå den bästa. Där utanför skall jag stensätta en liten uteplats, när allt är färdig spikat på den lilla stugan. Det ligger marktegel och väntar i ladan.

Utanför är pallkragar fyllda med jord, smultron planter, jordgubbs planter, hallon och gräslök.

Den blommar så vackert. -Du måste ta bort blommorna om du skall få någon ordentlig gräslök hör jag i mitt inre. En röst från gången tid. Men jag vill inte ta bort dom. Dom är vackra. Vackra även att strö över en sallad.

Jag är färdig nu för denna gång med mitt spikande. Armen får vila. Jag ställer tillbaka och gör i ordning. Tar mej en sväng bland mina odlingsbäddar för att se hur kylan påverkar det som just tittat upp. Än så länge överlever det.

Bondbönorna är nog dom ändå som ser kraftfullast ut. Pimpinellen har blommor, jag får inte glömma att klippa bort dom. Plantan blir så ranglig när den går upp i blom.

Jag går in och äter. Magen hojtar högt. Hur skall jag kunna föra gaffeln till mun med denna arm.

Det får nog bli lite liniment plåster på den sedan med.