Klockan är sent när jag lägger mej för att sova. Det är kyligt i rummet. Håret är ny tvättat och klibbar blött på min rygg. Jag ryser till. I sängen ligger liten Semla och sneglar på mej. När jag lägger mej försöker jag stjäla lite av den värme fläck som blivit under täcket av hennes kroppsvärme. Utanför fönstret är mörkret inte svart, det är sommarnattens ljusa mörker. Jag inbillar mej att jag ser detta sommarmörker lite extra klart genom mina ny-tvättade fönster.

Känslan av förnöjelse är stark.

Klockan är tidig morgon när jag vaknar. Tröttheten bränner innanför mina ögonlock men kroppen vill inte sova. Under täcket är det för varmt, och jag sparkar av mej det. Det surrar en fluga i rummet, och Semlans käftar slår i luften. Hon missar den. Den surrar envist runt oss, och lite små irriterad rycker jag täcket över mej igen för att slippa dess enerverande närmanden.

Utanför fönstret lyser morgonsljuset klart genom mina rutor.

Jag går upp och sätter på en tvättmaskin och låter dagen börja sin färd.

Känslan är behagfull, känslan av att trampa runt på ny-städade golv och känna att allt har sin plats för tillfället.

Medan maskinen surrar passar jag på att tvätta ylle plagg som ligger och väntar på ett bad. Dom har legat där ett tag och väntat.

Tvättmedels kornen ruskas om i det ljumma vattnet i handfatet, det är lite roligt att rassla runt i dom och se hur dom löser upp sej och bildar ett skum.

Raggsockor läggs i blöt och vattnet färgas smutsbrunt.

Det finns en rofylldhet i detta att stå där på gammalt vis och tvätta sin tvätt. Det tar en stund, ylle plaggen är många. det sista som åker i är vinter sjalen som brukar ligga på gungstolen i köket.

Tvättmaskinen har surrat färdigt, samtidigt som min handtvätt är färdig. Jag öppnar dörren och kollar om det är någon ide att hänga tvätten ute. Himlen är blandad med blått och vitgråa moln. Jag hänger den ute. Gräset är lite långt och fuktigt av nattens och morgonens dagg. Det bildas spår efter mina tofflor.

Fukten kryper in i tofflorna och fötterna som är nakna i dom gör lustiga små ljud.

Det är stilla, klockan är såpass tidig att tilloch med bönderna och deras maskiner är lugna denna min morgon stund. Jag hänger upp min tvätt. Jag tycker det är så vackert med tvätt som hänger på tork. Allra vackrast är det vita tvätten. Men det är ingen vit tvätt idag.

Morgon ljuset silar genom körsbärsträdets bladverk och min vinter sjal. Röda arbetsbyxor hängs tillsammans med med röda t-shirt, och ur tvättpåsen plockar jag upp min sommar sjal.

Jag trasslar ut fransarna som har flätat ihop sej. Tänker att jag måste färga den i en annan färg. Laxrosa, en färg som får mina tankar att vandra till dåtidens underkläder. Tanken vandrar vidare, och mins en korsettliknande historia i samma färg. Den köptes av mej för många år sedan. En laxrosa kropps återhållare från femtiotalet "direkt" från fabriken.

Jag börjar le, och mins även när jag använde den. Hyskorna var många i ryggen och Per fick hjälpa mej. Från skulderbladen och ned över höfter och rumpa. Kuporna fram till stod stolt givakt rakt ut. Inte lyckades jag fylla dom med vad min kropp hade att bjuda på. Nej det fick bli ett tillägg av fetvadd och näsdukar. Håret flätades till Pippi  flätor med ståltråd i, och olika långa strumpor hasades upp över mina ben. Munnen målades smetigt röd, och med samma smetighet lades ögonskugga och mascara på. Resultatet var perfekt. Nu var jag färdig att gå på maskerad tillsammans med Per, som var ut-klädd i beige trenchcoat, hatt och portfölj. Han var skattmas och jag var en något bedagad

Pippi Långstrump.

Det droppar från tröjor och sockor, ner på plattorna. Det luktar gott, nytvättat och morgondagg.

När jag lägger tillbaka tvättpåsen vid tvättmaskinen ser jag att jag glömt att tvätta duken jag fick av Per.

Den åker ned i handfatet den med och genomgår samma process som dess föregångare. Den är vacker min duk. Den kanske kan användas som sjal den med, går mina tankar denna "sjal" fyllda morgon.

Nu får den droppa där på strecket med allt det andra. Ljuset har blivit starkare. Den första traktorn har vaknat och brummar förbi. Jag styr mina steg mot min nya kompost. Klappar lite lyckligt på den. Tänk att jag åter har en kompost. Saknaden har varit stor under tre års tid.

Jag bestämmer mej för att sätta några växter runt den. Inte skall den stå där och känna sej ensam. Och nu styr jag stegen mot skjulet där spadarna hänger.

En lekstuga snickrar jag på i min trädgård.

I höstas började jag att gjuta plintar och spika ramen till väggar och tak. Sedan kom vintern.

Allt stannade av. Kylan kröp tätt in på, växterna vissnade och träden fällde sina löv. Då lade jag hammare och spik på hyllan.

Per, sade jag här om dagen. Nu är det dags för mej att snickra på lekstugan igen, och jag behöver införskaffa lite regel till dess väggar.

Det gruffas ur skägget på Per när jag nämner sådana saker. Min hjärna funderar ut saker som mina händer får skapa. Ibland får Per hjälpa till när orken sviker.

Då gruffas det igen där inne bland stråna på hans haka.

Så idag, kände jag att det var en bra dag att börja snickra på. Mulet nästan inget regn. Tjocka tröjan på, tillsammans med arbets handskar.

Kapsågen på plats, hammare, spik och måttband likaså.

Jag mäter, sågar sätter på plats och slår i spik. Sakta sakta börjar det bli ett rutmönster av reglar för dörr, fönster och sammanhållning.

Jag funderar hur tankarna gick i höstas. Inte mycket som är rakt och vinkelrätt i ramen. Det får bli ett skevande litet hus. Det blir bra det med.

Jag snickrar med kärlek, och den kan ju också skeva iväg emellanåt

Per kommer och iakttar mitt förehavande.

Jag vill hellre snickra utan att han iakttar. Jag bara väntar..... snart kommer det......

Och ja, där kom orden. - Det är ju alldeles skevt, du skulle ju inte gjort så där.... du skulle ju gjort så här istället....... Tillslut det där skrattet. Ett skratt som jag uppfattar som lite manligt överlägset.

Ta du dig någonstans, svara jag, han får sej en ordharang hälld över sej, liknande dessa. - Så mycket trevligare det varit om du hade kommit här och gett lite beröm och glada hejar rop istället osv.

Han lommar iväg, tyst och lite sammanbiten. Hade han nu sagt Jag bara skojade, men du förstår ju inte humor. Ja då hade jag fått hålla hårt i hammaren så den inte slant iväg.

Jag snickrar vidare. Armen värker av tjuriga spik som skall drivas in i trät, lika tjurigt snickrar jag vidare.

Nu vet jag hur Karl-Alfred känner sej med sin underarm. Kanske jag borde äta mer spenat ändå.

Jag funderar en stund och kommer på att jag har spenatfrön som inte blivit planterade. Det måste jag ju göra.

Efter några timmar av sågande och spikande står stugan uppreglad. Jag är nöjd. Nu skall jag fundera på hur jag skall såga och få taket att fungera. Det skall bli ett tak med en liten kupol mitt på tänkte jag.

Når jag står därinne i "stugan" kan jag se för mitt inre öga hur det blir. Känslan av att sitta där inne. Jag fnissar över känslan, slår huvudet i "dörrkarmen" när jag stiger ur stug skelettet.

Går tillbaka igen och kikar genom "fönster" och "dörren".

Fnisset kommer tillbaka, där skall jag kanske få sitta sedan och vara bjuden på kalas.

Där kan jag se ut genom ett fönster, bort mot stängerna med vimplar som skall kläs med humle

Här genom det smala fönstret som skall gå att öppna ut mot ängen vid märgelgraven.

Utsikten från dörren är nog ändå den bästa. Där utanför skall jag stensätta en liten uteplats, när allt är färdig spikat på den lilla stugan. Det ligger marktegel och väntar i ladan.

Utanför är pallkragar fyllda med jord, smultron planter, jordgubbs planter, hallon och gräslök.

Den blommar så vackert. -Du måste ta bort blommorna om du skall få någon ordentlig gräslök hör jag i mitt inre. En röst från gången tid. Men jag vill inte ta bort dom. Dom är vackra. Vackra även att strö över en sallad.

Jag är färdig nu för denna gång med mitt spikande. Armen får vila. Jag ställer tillbaka och gör i ordning. Tar mej en sväng bland mina odlingsbäddar för att se hur kylan påverkar det som just tittat upp. Än så länge överlever det.

Bondbönorna är nog dom ändå som ser kraftfullast ut. Pimpinellen har blommor, jag får inte glömma att klippa bort dom. Plantan blir så ranglig när den går upp i blom.

Jag går in och äter. Magen hojtar högt. Hur skall jag kunna föra gaffeln till mun med denna arm.

Det får nog bli lite liniment plåster på den sedan med.



En härligt vanlig Torsdag.

Så kom det en blå bil och parkerade på uppfarten, samtidigt som jag pratar med en vän om Raku bränning i telefonen.

Ur bilen kliver barn och barnbarn. 

Samtalet avslutas med löfte att fundera ut en text.

Underbart härliga barn och barnbarn. Dagen försvinner i fika,samtal, lek och fniss. Vi snubblar oss fram på köksgolvet som är belamrat med leksaker.

I köks soffan ligger liten Gabriella och hummar. Vid diskbänken står William och diskar. Det skramlar oroväckande. Vid bordet sitter vi andra tre och blandar samtal med fika.

Jag vill gå ut berättar William med bestämda steg mot ytter dörren.

Ute är det lite svalt, vi tar på oss och går ut i sommarens gröna värld.

Det hämtas planterings spadar, och det traskas bort till jordhögen.

Där grävs det så jorden flyger runt.

Du får denna spaden, och jag tar den här. Efter en stund tycker William - Nu måste vi byta spadar. Nu vill jag ha den och så får du den här av mej.

Oj titta smultron plantorna lossnar. Vi planterar dom igen. Det skall bli en smultron kulle om vi har tur.

 

 

Jag står och tittar på medan dom gräver, bärandes på sockerärta. Leendet på mina läppar kan liksom inte försvinna. Det sitter där som om det aldrig gjort något annat.

 

 

Och titta, där är hon den lilla socker ärtan i sin ärtbalja.

 

 

Det fortsätts med bataljer i jordhögen. Det springs upp och ner, och där i mellan görs det en ofrivillig kullerbytta .

Moster Nanna och mamma Alex pratar minnen. Minnen från förr och kommande minnen.

William hittar ett hål i björkstammen. Där bodde en hackspett en gång i tiden.

Ett bra hål att stoppa in saker i.

Vill du också sitta här uppe, frågar moster Nanna.

NEEEEJJJJJJJJJJJJ. Jag vill inte. Släpp ner mej NUUUUU.

Ååååå Mamma, moster Nanna är duuuummmm.

Men det är ju inte utan att man undrar var det var som skrämde Wille Snille Päron Blixt .

Men oj då, kära nån, det där kan ju skrämma vem som helst. The Thing is back.

Nu struntar jag i er, och vattnar mina stövlar i stället.

Blanka och fina blev dom. Byxorna fick en mörkare grå färg. Och William är åter glad.

Snart bär färden av i den blå bilen igen. Kvar står jag och funderar vad jag nu skall hitta på.

Ingen katt, inga barnbarn, inga barn. Endast jag och hunden. Men jag behöver inte fundera så länge. En större spade än den William hade, hämtas ur skjulet. Nu är det min tur att gräva.