torsdag 27 december 2012

Jag är så glad över mitt nya förhållande.
 Lycklig och glad.
Tänk att råka ut för denna förälskelse mitt i julhelgen och dessutom snabbt och passionerat inleda ett förhållande utan den minsta känning av dåligt samvete.
Bara denna känslan gör mej nästan lyrisk.
Nu äntligen känner jag av det alla i medelåldern pratar om. 
En ny slags frihet, och struntar i allt känslan.
Åt fanders med dåligt samvete.
Min nya förälskelse är stark och kraftfull och kommer från
Dorset.
Men det  gör nästan ingenting, vi pratar inte så mycket med varandra, nu fnissar jag lite kokett trots allt.
Kyssarna våra får mej att känna hur det gungar under fötterna på mej. 
Helt underbara är dom och smakar ljuuuuuvvvliiiiigt.
Tyvärr så är kanske doften från min Dorset förälskelse något mindre passionerad. Den stannar kvar i hela huset en lång stund efter våra möten
Men jag har ej ännu vågat att klaga över detta. Jag bara njuter och håller andlöst andan en stund.
Att sedan känna doften på mina fingrar en lång stund senare, ja det är nästan ljuvligt det med.
Så jag klagar nog inte trots allt.
Men snart, snart är denna förälskelse till ända.
Några få tillfällen till tror jag det blir, men sedan är det slut.
Jag får ju passa på när Per är på jobbet.
Lite hyfs får jag ändå visa.
Våran möten sker oftast i köket och vid köksbordet. 
Mmmmmm ljuvligt ljuvligt.


Prova att kyssa den ni med. Kanske faller ni lika handlöst som jag.
Tack för denna andlöst goda Julklapps ost

söndag 23 december 2012


Ett stilla lugn har lagt sig över gård och stuga. Det blåser kraftiga vindar utanför dörren. I hallen är det kallt. Jag stänger dörren dit för att inte släppa ut värmen från brasorna i köket och rummet. 
Katten sträcker ut sig i soffan, sneglar lite på mej och sträcker på sig lite till. Han njuter av stillheten han med.
Ingen liten hund i huset, hon är i staden och njuter av stadens liv och rörelse. Jag skyndar mej med stickorna. Dom slår taktfast mot varandra i en hastig marsch. 
Bara lite till skall jag hinna innan jag går ut och ordnar med ved och fågelmat, bara lite till.
Ur garderoben plockar jag fram termobyxor och fluoriserande jacka.
En färgglad köttbulle hägrar sig i spegeln. Byxorna är för långa så dom får rullas upp.
Det prasslar glatt om mej när jag klumpigt rör mig framåt. Veden bäres in och jag ställer lådorna i hallen så länge, var gång jag öppnar dörren så kommer en pust av väldoftande rök från rökelsen som pyr från sin behållare. Det doftar tryggt och hemma.
Småfåglarna far runt i vinden och kämpar mot vinden för att komma fram till frön och talgbollar.
Jag fyller på så dom har fram till mörkret faller. Jag sneglar mot den mulna himlen. Det är inte lång stund till det är ljust. 
Så går jag mot grinden för en promenad, jag har vinden i ryggen så promenaden går i vådlig fart framåt. 
Där en bit fram åt vägen svänger jag till vänster och efter ytterligare en bit svänger jag åter till vänster.
Vinden friskar i, så glad jag är över alla mina kläder på kroppen. Jag stannar flåsande och stiger in i en hage.
Nu har jag kommit till en plats som jag ofta återkommer till. Den väcker min nyfikenhet. Det är något med denna plats som fascinerar mej.
  Jag står med åsen på min högra sida och där rinner en liten bäck, där är den gamla gamla eken som jag bara når till hälften om när jag kramar den, och till vänster anar jag lämningar efter en liten stuga.
Eken lutar och följer vindens riktning. Jag ställer mej på lä sidan, skyddad från väder och vind. Känner den grova barken mot jackans rygg och känner  leendet i mitt ansikte bli bredare. 
Attjooooo
Jag nyser, vänder mej mot eken och ber om ursäkt.
Där vill jag stå en stund till, vill höra trädets berättelser om den lilla stugan och livet sedan den var ett litet träd. Men vinden friskar i, och jag får röra mej hemåt.
På vägen förbi den lilla stugan( ja det är ju bara grunden och fundamentet för spisen som är kvar, men i min värld ser jag stugan klart och tydligt )stiger jag in i den och känner tidens vingslagen dra förbi mina ögon.
Jag stiger åter upp på vägen och går hemåt. Vinden piskar mitt ansikte med små små flingor av snö, dom sticker mina kinder, och jag får nästan gå dubbelvikt i vinden.
Ibland vänder jag mig om och sträcker ut armarna och lutar mej i vinden, låter mej vila så en liten stund innan snöflingorna får fortsätta att ansätta mina kinder.
Åkrarna är nästan kala från snö, men den nya snön som kommer far i i rökmoln över dom. På vägen ringlar sig snön fram i grupperingar, som snö ormar i vådlig framfart på väg till en viktig plats. Jag tror dom var sena med tanke på farten dom hade. 
I brevlådan ligger ett paket med ett kort på. Nyfiket klämmer jag på det.
Det är skönt att komma in i stugan igen, där glöder det fotfarande i spisen och jag stoppar in nya ved klabbar, lika så i köket.
I morgon är det jul afton. 
Marken färgas sakta vit därute.
Jag önskar alla er därute en riktigt underbart härlig jul.
Utan stress, utan måsten, utan egoism och utan elakheter......
Med Lugn, med kärlek, med harmoni, med vänskap och värme.
Ha en alldeles underbart härlig Jul och var rädda om er
önskar jag er från mitt hjärta.