Klocka blev mitt i natten och lite till. Mörkret är kompakt utanför dörrar och fönster. Dagen vek hädan mot en ny dag. Snart är den här. Vindar har blåst med lätt kyliga vingslag runt mej idag. Jag kände dessa vingslag när jag plockade havtorn i min trädgård.

Intensivt vackra orange bär som sitter envist och intensivt, tätt tätt inpå buskens grenar. Saften från bären som sakta rinner utefter handen och armen på mej, och kylan som vinden förde med sig och svepte runt min rygg.

En dag av tystnad. En sådan dag där hjärnan har dialoger med sig själv. Dessa dialoger kan ibland skena iväg på ett förunderligt sätt.

Idag mulnade dessa dialoger i samma fart som molnen på himlen täckte solen.

Trampande efter gräsklipparen, räddande diverse insekter och djur på min framfart med mungipor som hängde tungt ned mot marken. Det var rent förunderligt att dom inte hasade i gräset och for in gräsklipparen.

Det är svårt att skaka huvudet tomt när den väl blivit angripet av dysterhet. Då hör jag en väns röst inom mej som säger ,att jag kan lura kroppen till glädje genom att skratta och le fastän jag inte är glad.

Härliga underbara ord. Så jag drar och hivar upp mina mungipor, vänder dom i motsatt riktning och känner hur rynkorna runt ögonen vecklar ihop sig.

Så fortsätter jag att vandra bakom min gräsklippare, men denna gång med uppåtpekande mungipor.

Här ar mycket att klippa och det tager sina modiga 3 timmar lite drygt. Under dessa timmar ler jag stadigt och känner hur det klarnar inom bords.

Känner dysterhet och ilska bytas mot lugn och glädje.

Så förunderligt ändå att genom att aktivera lite ansiktsmuskler så kan jag förändra min sinnes stämning så radikalt.

Jag bestämde mej att utöva denna aktivitet av mina ansiktsmuskler dagligen, Det skall bli mitt nya gymnastikprogram.

I trädgården stannar jag och står helt stilla. Tittar på växtligheten runt mej. Ser växter som kommit i skymundan, ser hur jag måste göra förändringar och förflyttningar.

En del stora ,en del små.

Ibland vill inte spaden riktigt ned i marken, jag tar det som ett tecken på att växten vill stå kvar. Andra gånger smälter spaden ned i marken, och allt går lätt

Per sa jag här om dagen, jag behöver din hjälp att flytta en stor växt. När man säger så till min skägg prydde man, så kan man se hur han stelnar till. Men man måste känna honom väl för att kunna se det.

Det där lilla krampaktiga leendet och ögonens något förstorade stela blick.

En blick som säger.

Ååååå nej hon vill ha hjälp i TRÄDGÅRDEN. Och känner jag henne rätt så går det ej att förhala. Ve allt trädgårdsarbete. Tvi och åter Tvi, hjälper det månne om jag mumlar en formel av okvädningsord.

Jag ser resignation i blicken när han gåttigenom allt och kommit fram till att det ej finnes någon återvändo.

Några dagars frist får han dock, men jag återkommer med min önskan om hjälp, och då för att åter se detta utspela sig för min blick.

I verkstan står en ugn snart färdig för bränning, på arbetsbordet står en docksäng  i förvandling från skitigt vit till svagt svagt blålila och med blommig tapet limmad på gavlarna.

Madrass och säng kläder skall sys och försköna denna lilla bädd redo att mottaga diverse saker att nattas i. Bredvid docksängen ligger ett fönster som bättras på. Fönstret som skall sitta i mitt skafferi.

Så varde det åter ljus i skafferiet.

Vi byter fasaden vid köket och skafferiet och det visade sig att det tidigare har suttit ett fönster där. Och vad är väl ett skafferi utan ett fönster.

I detta lilla hus är det inte så särdeles ljust.

Så allt ljus som kan fås tages tacksamt emot.

Käkarna knakar i en enorm gäspning, det är dags för mej att uppsöka prassliga lakan och pussa på en drömmande Semla.

God Natt där ute i stora vida världen 

God Natt