Det var en gång en vacker liten katt vid namn Chimney.

Denna katt bodde sedan en tid tillbaka hos en lika vacker flicka som hette Joanna. Mitt i den lilla staden bodde dessa två i en liten lägenhet högst upp i ett hyreshus av rött tegel.

Flickan och den lilla katten träffades under alldeles speciella omständigheter i slutet av en mycket kall vinter.

Ett stor kärlek började spira mellan dessa båda. Och dom flyttade ihop. Den lilla katten var mycket sjuk i sin kropp, men nöjd över sitt möte med flickan. Han hade gått en mycket lång väg, genom skogar, över åkrar, genom byar och över vägar för att möta just denna flickan

Flickan gjorde allt för att den lilla katten skulle bli frisk och må bra. Sakta sakta blev han bättre. Den lilla kattens kropp återhämtade sej genom kärlek, omtanke och medicinsk hjälp.

Pälsen växte åter ut och blev blank och vacker. Han påminde om en Norsk skogskatt. Stolt stod han där en dag och ville åter röra sej utomhus.

Flickan berättade att det var svårt, eftersom hon bodde mitt i den lilla staden, och där var det farligt för honom att vandra.

Tillslut gjorde dom ett avtal med varandra. Den lilla katten skulle ut och åka bil. Resan gick till det lilla torpet på andra sidan åsen, till Landet Menlösa.

Där fanns två små stugor och en lada. I den ena av de två små stugorna, fanns en verkstad, en verkstad där keramik skapades. Där fanns en kamin som värmde gott och ett litet loft med två små rum. I det ena av dessa rum fanns det två sängar med sköna varma yllefiltar uti.

I denna stuga kom han då och då och hälsade på. Ibland i sällskap med flickan, ibland själv.

Den lilla katten reste även till andra ställen tillsammans med flickan. En gång reste dom lång bort. Många mil gick färden för att träffa en kvinna som samtalade med djur.

Den lilla katten berättade för kvinnan ( som hette Emelie Kajsdotter ) om sitt liv från det att han var en liten kattunge och den långa resan han gjort genom sitt liv. En fantastisk berättelse uppdagade sej, och flickan fick många svar på sina frågor hon hade om den lilla katten.

Tiden gick och deras relation till varandra blev om än mer kärleksfull och varm.

En ny sommar kom och luften i lägenheten blev varm och tung. Vill du åka på semester frågade flickan en dag den lilla katten.

Oooo ja svarade han. Nu gick resan åter till det lilla torpet med sin lada och sin verkstad Där fläktade vindarna skönt i pälsen, insekterna surrade glatt och det var till och med trevligt att träffa den skällande lilla hunden som bodde i torpet.

På kvällarna när det blev svalare i luften gjorde han trevliga upptäcksfärder på vedskjuls taket, bland buskarna och i det höga gräset. Han hoppade högt och fångade insekter som han knaprade i sej. Han mins sin långa färd han gjort, och testade åter sina färdigheter. Han kände kroppen minnas och

njöt av sin semester vistelse.

Saknaden efter flickan gjorde sej påmind alltsom oftast, och då fick den något äldre kvinnan som bodde i torpet duga, och för all del även mannen med det flätade skägget.

Den lilla hunden kunde då gnällande ställa sej nedanför mysstunden och tycka det var orättvist.

På nätterna sov han på yllefiltarna i verkstaden och på dagarna ömsom sov han, strosade runt på ägorna, låg och gömde sej i rabatterna eller gick med vickande höjd svans över gräsmattan. 

 Ibland
 när det var lite kallt därut kunde han sätta sej på blomlådan utanför köks fönstret och tala om att han ville komma in.

Och efter att tassat runt i stugan en stund kunde han lägga sej i soffan tillsammans med den lilla hunden och sova.

Så förflöt den lilla kattens semesterdagar under sommarens första veckor.

En vecka av lugn och stillhet sa jag efter konst rundan.

Njaaa så blev det kanske inte riktigt. Några dagar tog det innan jag fick lugn och ro i mitt huvud, men kroppen var rastlös. Sådan rastlöshet är lätt att åtgärda där vi bor.

Med spaden i högsta hugg, och med skottkärran som accessoar, har färden gått genom  trädgården.

Dagar av idel solsken och glatt påhejad av fåglarnas kvitter.

Dom tidiga morgnarna när luften är sval och skön, gräset fuktigt. Fukt som kryper in i tofflorna och ger lustiga små ljud när mina fötter trampar vidare.

Under denna vecka han körsbärsträdet blomma ut. Äppleträden ersatte dess blomning med sina vitrosa skapelser. Jag tänker alltid på bröderna Lejonhjärta när äppleträden går i blom. Det hette förvisso körsbärsdalen där; så jag får väl kalla vårt lilla ställe för äppledalen.

Nu har även äpplena blommat ut och ersatts med Syrenen.

Hela baksidan av huset har blommat vitt vitt och rosa av dessa gamla äppleträd som står här.

Jag blir så förundrad att dom orkar. Nästan hundra år har dom stått här, stammarna är ihåliga som sockerdricks träd. Men dom blommar som aldrig förr vart år.

Där står jag med min spade och min skottkärra mitt i denna prakt alltmedan blommornas kronblad faller runt mej som snöflingor.

Så när jag skall dricka mitt vatten som står och väntar på trädgårdsbordet, ja då ligger det även där uti.

Högen av jord och gödsel säckar som Per har ordnat till mej har nu minskat till en nästan minimalistisk hög. Kvar ligger några säckar med bark.

Dom skall hällas på mina blåbärsbuskar.

Jag njuter av att se mina händer färgas av jorden jag jobbar i.

Att se mina fötter bli gröna efter att ha klippt gräsmattan. För att sedan se hur tvål löddret förgas av jord och gräs när jag skrubbar av mej. Då är det sommar.

Det suckar nöjt där inne i mej.

I vårt största och mest vildvuxna äppleträd har skatorna fått sina ungar. Deras läten är väl inte det vackraste, men jag tycker om att ha dom där. Tycker om att fantisera över vad jag skulle kunna finna för blanka skatter där i deras bo om jag klättrade upp.

Men saken är väl den att om jag nu verkligen skulle ta reda på det så skulle jag nog få be min äldsta dotter att klättra upp.

Det smidiga sitter bättre i hennes kropp än i min numera.

Semlan hittar jag utsträckt i solen,  under bladen på mina rabarber plantor eller framför ingången till min verkstad.

Där ligger hon sömnig i solen och har koll på läget. Det kan ju hända att jag skall in där, och där i trappan upp till loftet, den där trappan som fungerar som hylla emellanåt. Där ligger godsaker som en Semla tycker om att fyllas med.



Så är jag då nästan där.

Det är onsdag idag, regnet strilar ner där ut, och i morgon är det Torsdag.

Konstrundan börjar här i Halland.

Jag ställer mej att titta runt i min verkstad. Det är dags att röja undan, sucken kommer spontant från mitt inre. Jag är trött och sliten.

Veckor av hårt arbete och stress gör sig gällande. Det är svårt att se att det ligger så mycket jobb bakom det jag åstadkommit. Så underliga vi människor är. Att mäta individen med dess effektivitet

Här om kvällen kändes lusten av att byta omgivning påträngande.

Vi åkte bort till Osbecks bokskogar.

Vägen går brant och knölig upp genom naturreservatet. Det börjar bli en mycket sen eftermiddag, och jag drar djupa livgivande andetag när jag stiger ur bilen.

Det är så ljusgrönt att det nästan gör ont i mina ögonen.

När jag ser dessa ny utslagna boklöv tänker jag på min och Kattis lilla picknick för många år sedan. Jag ler lite vid minnet. Vi hade glömt att köpa sallad till allt annat gott vi hade med oss. Äähh säger Katti där vi står med våra påsar, vi tar boklöv istället, dom är helt perfekta att äta nu.

Så gjorde vi, och ja dom var helt perfekta att äta. Syrliga, krispiga och alldeles underbara.

Nu är det jag och Per som skall på picknick. Med oss finns en kanna te och resterna av gårdagens rabarber paj. Sakta trampar jag mej fram, och kommer långt efter Per. Jag måste gå sakta och bara vara just där just nu känner jag. Vila mej lite i allt detta nya vackra 2012.

En nordisk tropisk skog är det. Ormbunkarna växer som små skogar här och var. Ormbunkar är bland dom vackraste växter jag vet. - Säger du om nästan alla växter skulle Per säga. Och ja så är det nästan, men just ormbunken är som en forntid i nuet.

Maorifolket tatuerar sina snurror som symbol för livet och livskraften, samma som ormbunkens blad när dom vecklar ut sej. Samma snurror som sedan många år finns på mina fötter.

Mina fötter och jag. Det finns historia i dessa fötter som ger en känsla av både sorg och glädje.

Vi traskar vidare jag, mina fötter och Per. Han är rar min man, känner mej bättre än vad jag många gånger tror. Han väntar där framme bärandes på vår medhavda picknick, allt medan jag stannar och bara är.

Små bäckar rinner fram mellan mossiga stenar

Mossiga stengärdsgårdar avlöser bäckarna

och kvällsdis i en liten sänka.

Så kommer vi då fram till en bänk mitt i detta vackra. En stubbe hade jag helst velat sitta på. Men det får duga med en bänk och ett bord. Ett bord som verkar vara besökt av många både insekter som människor

Jaha du säger Per, nu ser jag att du är rätt sliten. "Rara" ord från en rar man. När jag påpekar detta för honom, ja då ler han bara lite i ena mungipan.

Så sitter vi med våra muggar och rabarberpaj som snabbt tar slut. Knotten kommer till oss där vi sitter och kalasar även dom. Långt om länge reser vi oss och vandrar vidare.

Påsen vi hade fikat i är lätt att bära nu, magsäcken är fylld och likaså sinnet. En liten gnutta ro har lagt sej som en tunn hinna inom mej.

Det här är en skog så full av så mycket att jag nästan kan se och höra hästkärror skramla förbi mej på nedkörda stigar.

Det skymmer och vi går tillbaka till bilen.

Hemma väntar en stund till i verkstan innan jag lägger mej till vila.

Nästa vecka skall jag inte göra någon ting har jag bestämt.........

På natten när jag gick och lade mej lyste full månen in med full kraft genom fönstret och lade sej för att vila sitt ljus på min sida av sängen. Per tassar förbi mej på väg till duschen. Han viskar, du  vet väl att när fullmånens strålar faller på en människa så blir hon hårig. Jag hör skrattet i viskningen. Neeeej attan också, blir mitt svar. Jag drar täcket högt över mitt huvud, känner så ingen del av kroppen hamnat utanför. Det räcker väl i hela fridens namn med dom envisa stråna på min haka.

Men natten gick och jag klarade mej trots allt rätt bra.

Det blir en tidig och mycket kylig  morgon.

Per kör in mej till strax utanför den lilla staden.

Där på en lite kringbygd korsvirkesgård lämnar han av mej tillsammans med lådor av skröjbränt gods och en kanna te.

Tre katter kommer springande mej tillmötes och så även deras matte. Med varma kramar och fnissiga samtal börjar vi vår dag tillsammans.

 Vi fyller hennes lilla bil för att åka vidare till Wallåkra Stenkärlsfabrik.

Denna bland dom underbaraste platser på vår jorden. I en dalgång ligger dessa vackra gamla byggnader.

På baksidan står raku ugnen och väntar på oss. Vi förbereder, plockar fram, rör runt i hinkarna, fyller på med spån, hämtar ved, sopar ur ugnen och ser över den för att se vinterns framfart med den.

Åsa kommer ut och hälsar oss välkomna med en kram. Där inne är det drejar kurs och hon skyndar åter in till sina elever. Solen börjar titta fram, det blir en härlig dag att jobba i.

Vi inviger årets första Raku kurs. Det luktar gott om den brända trälukten som börjar omge oss.

Vi bränner, eldar , kikar och lyfter till slut ur sakerna ur ugnen, mumlar och håller andan när den nästan 1000 gradig hettan strömmar ut från luckan vi fällt ned. Håret på armarna sveds av och tröj ärmarna dras ned.

Ned i sågspånet med dessa heta alster och in med en ny omgång glaserade saker.

Vi ler mot varandra, njuter av våran raku dag och svettas vidare.

Så fortsätter vår dag. Med ett litet avbrott för fika med hembakat.

"Torken" fylls med nya saker som skall torka och värmas upp innan dom stoppas in i ugnen.

Besökare kommer och pratar, undrar och förundras.

Sakta börjar trä pallen fyllas med våran färdiga saker. Solen skärskådar krackeleringarna tillsammans med oss. huden ömmar lite av sol och hetta, och tet smakar gott ur muggen.

För var ugn som plockas ut och läggs i spånet håller vi andan, coh hoppas att det skall hålla denna våldsamma temperatur skillnad. Vi stoppar det i vattenbad när det legat i spånet ett tag

Det mesta höll, någon spricka på några saker, men inget allvarligare än så. Vi tittar på vad som är kvar att bränna och beräknar hur många gånger till vi skall fylla ugnen.

Solen har flyttat på sej och det börjar falla skuggor.

Vi fyller en ugn till. Och där i ugnen sätter vi Kattis fina kärleks par. Mannen får ligga ner för säkerhets skull. Nu väntas dom en het stund tillssammans

Per ringer på mobilen och undrar om hur länge till vi skall bränna. Jag frågar vad klockan är. Den hade blivit sen em. Jag känner magen knorra, Vi stoppar munnen full av knäckebröd och hemgjord mjukost samtidigt som vi förbereder för ett avslut.

Vi plockar in och gör i ordning, häller vatten för att undvika någon förlupen glöd att bli stöddig. Bilen fylls åter med saker, med en doft av sot runt oss rör vi oss åter hem. Hem till Kattis vackra kök, glada katter och en god sallad.

Dagen lider mot sitt slut. Nere vid bäcken blommar vitsipporna i små vita öar tillsammans med spröda kirskåls blad.

Där plockar jag mej en bukett. Så underbart dom luktar. Bäcken sipprar förbi, och jag tänker att när William blir större skall jag ta med honom dit ner. Där skall vi sitta och plaska med fötterna och berätta historier för varandra.

På väg tillbaka genom trädgården nyper jag med några blommor av lungörten. Ett rosa vitt band hämtas från sy ateljen. Jag tittar på buketten. Den är enkel men mycket rar och luktar ljuvligt.

Under natten och tidig morgon har jag suttit och stickat små små tossor till ett litet nyfött flicke barn.

2012 05 02  kl. 00.35 3830 g  51 cm

Alexandra sände ett sms och ringde kvart i ett på natten för att berätta att hon och Max fått en liten flicka och William en liten syster.

Jag står där med vitsipps buketten och små vita stickade tossor i handen, kamera, Semlan och koppel,låser dörren och stuvar in allt i moppe bilen.

Ute är det ljummet och fönstren i moppen öppnas på vid gavel. Vår färd går till den lilla staden och den nya familje medlemmen. Det går så där lagom fort och jag hinner tänka tillbaka när första barnbarnet föddes. Liten William som nu har blivit så stor. Hanses vilda och stora berättelser som vi nickar förtjust till och låtsas förstå. Tänk när han var alldeles nyfödd

2010 09 10  kl 03.00  3805 g  50 cm

Nu har han blivit storebror. Livet i centrum skall delas med ett nytt litet väsen.
 Jag kikar mej omkring på vår något skumpiga resa. Ser bokskogen som håller på att slå ut. Jag måste till någon bokskog snart. Gå runt bland träden med solljuset silande mellan nykläckta gulgröna blad, rasslet runt fötterna av förra sommarens löv. En kopp te medans jag slår mej ner på en stubbe.
Semlan sitter och vädrar bredvid mej. Många är lukterna som seglar förbi hennes känsliga nos.
Själv känner jag mest lukten av bensinångor och ko skiten bönderna kört ut på sina åkrar.
Nu närmar vi oss den lilla staden. Jag parkerar utanför radhuset och kliver in.
Där innanför dörren hörs Williams tårögda gråt. Han vill följa med farmor och farfar. Vi möts alla i dörren. Dom på väg ut och jag på väg in. Vi kramar om varandra och säjer hej då.
Jag tassar upp på ovanvåningen och där rinner tårarna på Williams kinder. Vi kramas och han sätter handen till sitt öra, det betyder var är din telefon. I ficka blir som vanligt mitt svar. Han nickar nöjt.
Sedan möter vi lilla nya tösen. Hon ligger där trygg och lugn i pappa Max armar.
Så liten. Alltid denna förundran över hur små dom är.
Små, mjuka, värnlösa och så kloka. När jag tittar i lilltösens ögon så ryms där ett universum av klokhet. Jag känner mej naken och hudlös inför denna blick.
Vi sätter oss på kanten av en renbäddad säng. Då kommer Moster Nanna med kramar och paket.

Lill tösen flyttas från pappa Max famn till Williams knä, där i sängen.
Nu räcker det tycker han efter en liten stund och jag lyfter försiktigt över henne i min famn.
Liten mjuk och varm bara 18 timmar gammal. Hon går från famn till famn och hamnar till slut i sin mors.
Vi tittar på henne och undrar vem hon kommer likna mest.
Ja hon har ju min haka, säjer Alex med en liten bi ton.
Denna haka är inte omtyckt. Det är en sådan haka, som när åldern kommer i långt framskridet skede och tänderna ej längre finns kvar, ja då sticker hakan ut som på Pomperipossa.
Men det är en rar haka hävdar jag och stryker mej i denna stund över en liknande.
Jag lämnar en mycket trött familj att få komma till ro i sin nya roll.
Vi far hem igen Semlan och jag, skumpar iväg i ett falnande kvällsljus.
Och när jag rundar krönet på åsen ser jag ut över bukten och en röd nedåtgående sol.
Jag skulle vilja parkera där en stund, men ingen liten avstickare finns att tillgå. Jag sparar på minnet i stället.
Dessa kvällens minnen samlar jag i en litet hörn av mitt inre.