Det sveper en ljummen vind och jag tar fram frön som skall planteras.

Det är lite sent denna våren för detta, men växthuset har varit fullt av pelargoner och andra växter.

Pelargonerna som nu står nakna och i vilsengivakt utefter husväggen.

Där är lä och lite soligt. Om natten när kylan blir mer påtaglig, ja då sipprar värmen från köket ut genom väggen som dom står mot. Nackdel blir förvandlad till fördel.

Dom ser inte mycket ut för världen. Men snart snart kommer dom stå där och stila. Brösta upp sej och verka mena.

Min modersplanta var mycket vackrare än din modersplanta.

Tittar jag närmare på dom ser jag hur det redan börjat så smått.

Plantera var det. Jag börjar med lite fröer idag och lite mer i morgon kanske.

Sakta börjar jorden i växthuset täckas av små krukor. Pinnar sätts ut med förklaringar på innehåll i krukorna. Men ååååå hur skall allt få plats????

Var år försöker jag minimera antalet fröpåsar. Men jag tycks inte lyckats i år heller. Jag trycker ihop och omformaterar platserna.Jag börjar bli kissnödig Attans.

Vill inte springa in, vill inte avbryta mitt frö sättande.

Några krukor till placeras ut. Men nej jag måste springa in. Skall jag strunta i att ta av mej kängorna, Jag tittar på dom och ser hur dom är fulla av jord och lera. Attans igen, med benen i kors knyter jag upp sko snörena. Klart att dom trasslar i hop sej. Attan attan attan........ Äntligen får jag upp alla knutar som blev. In på toa, men åååå skit och elände det är dom röda arbets byxorna som jag måste ha säkerhetsnål till för att gylfen skall stanna uppe.

Tillslut kan jag sjunka ned på tronen.

Där sitter jag en liten stund och viftar med tårna i raggsockorna. tittar ut genom fönstret innan jag åter krånglar mej i ordning till mina fröer.

Det kryper fullt av myror på säcken med jord. Häst myror. Jag är inte glad i myrorna som bor här.

Envisa, ettriga, enerverande och energikrävande små individer.

Myror och mullvadar. M djur, undrar om det är så att m djur är jobbigare Mmmm jag smakar på olika m djur. Mås, men jag gillar ju måsar hmmm. Finns det inga mer m djur, klart det måste finnas. Hmm kommer inte  på mer just nu.

Och kommer jag på dom, ja då kommer dom säkert hit och jag är inte så säker på att jag vill det.

Jag fortsätter med mina fröer. Nu får det snart räcka för idag.

Mot väggen till växthuset växer doft violer

Varje vår tänker jag på kalaset vi ordnade för 13 år sedan, kalaset för Per. Överraskning så klart

.Jag gjorde tallrikar och muggar i keramik. Smög med inbjudningar och fick hjälp av Tinna att ordna festen i hennes butik. Rickard kom och gjorde japan inspirerad mat och jag gjorde en likör på just doft violer.

Tätt intill huset vi bodde i då växte det fullt av små lila blå violer. Jag plockade och samlade på mej för att lägga i burkar fyllda med alkohol

35 cl doft och smakfri sprit

100 luktvioler

2 1/2 dl socker

1/2 dl vatten

1 vaniljstång

Detta stod i en vecka innan jag silade ifrån blommorna.

Blommorna hade nästan helt tappat färgen och det var inte mycket färg på likören heller, men smaken var gudomligt mjuk och god.

Jag gjorde dubbelsats.

Smaken försvann om den stod förlänge, men det var inte många droppar kvar när kalaset var avslutat

Många har kalasen blivit sedan dess men ingen mer viollikör.

Där bredvid växthuset snubblar jag nästan på ginkoträdet när jag vänder mej om.

Det trädet har vi grävt med oss vargång vi flyttat. För inte kan vi ju lämna detta träd bakom oss i vår framfart på olika boplatser. Sakta sakta har det vuxit under dessa tretton år sedan det kom i vår vård. För någon månad sedan flyttade vi det åter. Jag trodde jag funnit ett bra ställe till det när vi flyttade hit. Men nej så var det inte. Sorgset stod det lite i skym undan. Nu står det på sin nya plats och kan bli beskådat när som.

Lika naket som pelargonerna tills jag tittar nära nära.

Jo då där är liv. Men det här är ett träd som tar god tid på sej att säga Hej om våren. Lika långsamt som valnöts trädet.

Så hör man plötslig en dag, när det börjar bli sen vår och tidig sommar

Heeeeeejjjjjjjj.

Då går jag fram, niger lite rart inför detta urtidsträd och önskar det en härlig sommar.



Tiden blev skyndsam.

En present väntade på Per i Helsingborg.

Vi åker in till staden. Han vet ej vad som skall ske.

Vi stiger in på Dunkers kulturhus.

Där skall en konsert spelas under kvällen.

Det är min present till Per på dennes födelsedag som inträffar nästa vecka

http://www.youtube.com/watch?v=H-mK_AKnKik

Tre män kliver upp på scenen. Svarta hattar, vita linne skjortor och svarta byxor.

En stå bas, en altfiol och ett dragspel.

Sorgset glada och suggestiva toner fyller lokalen. Tänk att tre instrument kan framkalla så mycket känslor som dessa tre gör.

Det slängs in en nypa humor och tre nävar glädje i rytmerna.

Mannen som spelar altfiolen sjunger ut rytmer utan ord. Fantastiska ljud tillsammans med instrumenten.

http://www.youtube.com/watch?v=054ASNfqwxQ&feature=BFa&list=AL94UKMTqg-9DAW-Akk7mHRN6TvsGcErgv

Betagen och fascinerade sitter vi där

Musiken och männen får mej att tänka på flodfolk. En stor pråm som ankrat upp, lägereldar, skymning, mycket folk, ett uråldrigt sätt att mötas på.

Någon annan i närheten av mig sänder ut dofter av lök, sill och alkohol.

Dessa dofter söker mig och får mej att andas mycket ytligt. Så sitter jag omedvetet under konserten. Då och då känner jag hur det börjar sticka i skinnet och jag hör en liten röst i mitt inre som säger. Andas Maria andas djupa andetag.

Några djupa andetag sedan återgår jag till dom ytliga igen.

¨Dessa mina ytliga andetag fungerar utmärkt bra till musiken. Jag forslad med på strömmen av toner i ett behagfullt avslappnat tillstånd.

Efter konserten känner jag hur munhålan har fyllts av smaken av lök, sill och alkohol.

Jag fyller lungorna med djupa andetag när vi kommer ut. Men dofterna som nu blivit smaker är starka och sitter envist kvar.

I bilen hittar jag min lilla ask med svarta lakrits katter.

Dessa katter springer glatt och välkommet in i min mun.

Aaahhhhh dessa befriande katter svarta som natten, lika mörka som den vi kör hem i. 

Torsdag redan.

Jag går förbi fönstret i min verkstad, ser vattnet från märgelgraven blänka i den nedåtgående solen. Höjer blicken och ser hur hela himlen är eldfärgad av solen som segnar sej ner bortom grannens gård

Där står jag en stund, sneglar ömsom på vattenspegeln och ömsom på himlen. Det är vackert. I min verkstad är det stilla. Inte tyst, bara  stilla.

I högtalarna kommer dom sista berättande orden från boken Brobyggarna.

Bakom mej på bänken står resterna från fikat vi hade på kursen idag.

Lite mjölk är det kvar i kannan. Muffins och kokos topparna tog Per med sej när han tittade in en liten stund tidigare. Några i magsäcken och några på kakfatet.

Jag går tillbaka till arbetsbordet och avslutar arbetet jag höll på med tidigare. En ljus stake. Maken till den som varit ensam en tid. För vist måste dom vara två. Dom var två från början men gick skilda vägar för ett halvår sedan. Den har stått där ensam och lite övergiven bredvid dom andra. Det har sett så sorgligt ut.

På golvet i sin lilla bädd ligger Semlan. Hon har bäddat sej ett litet reder. Sprattlat och puffat runt. Hon ligger där och sneglar på mina förehavanden. Har den där blicken som säger, jag måste ha koll så du inte gör något som jag kan missa.

För tänk om jag närmar mej den där påsen som prasslar,påsen där det finns goda saker luktar äckligt gott

Men nej det gör jag inte. Den ransonen är redan given. Hon lägger sej tillrätta och slumrar vidare.

Dessa stunder av lycka i min verkstad som tillför min själ en pirrande förnöjsamhet.

Ibland brukar jag bara slå mej ner en stund i en av fåtöljerna och luta mej tillbaka. En liten stund av att bara vara.

Jag plockar undan, samlar ihop och avslutar arbetet. Nu räcker det för idag. Min kropp är trött och mitt inre stilla.

Det är en bra kombination. Den sämre är när kroppen är trött och sinnet i oroliga funderingar, sökande efter förklaringar och lösningar av olika slag.

Men så är det inte idag. Gott.

Jag släcker ner, kallar på Semlan och drar mej mot dörren.

Tittar en sista gång runt mej och släcker lampan.

Utanför dörren är luften nästan lite ljummen. Jag känner att det är en skiftning i luften. Det känns precis som om dom där förtvivlade kramp ryckningarna vinter haft dom sista veckorna har upphört. Det är en annan ton på fåglarna med. Jag hör koltrasten sjunga. Lite som när barnen sjunger den blomstertid nu kommer på skol avslutningen. Men denna koltrast sjunger in våren och avslutar vintern.

Dom få stegen mellan verkstad och bostadshus går jag mycket sakta.

Det är svårt att få upp köks dörren, famnen är belamrad med fika resterna.

På mitt köks bord ligger två kuvert.

Dom kom nu i veckan. Jag har lagt dom där för att njutas lite extra av mej.

Ett kuvert med vackert skrivna ord och hälsningar. Ett annat med ett litet kuvert inuti det större. Där i ligger det hemliga frön. 

Hemliga frön från annan ort.

Dessa frön skall jag plantera i morgon, vårda ömt och nyfiket beskåda.

Per sitter i denna stund och suckar i soffan. Jag tror inte han vet om att han suckar. Kanske är det så att hans kropp är trött men sinnet oroligt denna kväll.

Vi klipper de sista vattenskotten på äpple träden.

I senaste laget. Men det blev av även detta året. Per klättrar och klipper de som är högst upp, det andra är redan klippt.

Små små blom knoppar finns det på vissa av grenarna han klipper ner. Jag samlar ihop, sorterar och lägger i hög för att sedan ta in dom. Där skall dom få slå ut i blom och glädja mej i sin rosa vita fägring.

Det är kyligt, bara några grader varmt, men alldeles stilla.

Jag kan tänka mej en kopp choklad säger jag till Per. Han ler och svarar, skall genast gå in och göra denna dryck.

Jag hämtar sittunderlag att lägga på stolarna, rafsar runt lite i det vissna på marken. Känner doften av mynta och myskmadra.

Chokladen står där strax på bordet, rykande i den kyliga luften. Alldeles stilla är luften. Över oss flyger ett flygplan.

Tänk säger jag om vi inte visste något om världen runt om oss. Vi bara bor här utan någon vetskap om varken flygplan eller bilar.

Ääääooooo skrålar Per och pekar mot skyn. En stor plåtfågel som blinkar och har ett entonigt underligt läte. Underliga är dom.......

Oooooo svarar jag och pekar förundrad på en långtradare som åker förbi på vägen en bit bort. Det var en stor skalbagge, och fort gick det. Två var dom dessutom ( den hade släp ) Ja det är väl snart parnings dags. Vi fnissar lite fånigt åt våra dåliga skämt.

Vi återgår till att diskutera vad som skall göras under vår och sommar med hus och trädgård.

Det kommer en liten bil på vägen. Den stannar och backar tillbaka. Ett fenomen som har hänt många gånger här. Några har stigit ur och kommit och pratat med oss. Andra har åkt vidare, någon har fotograferat i farten. Alla tycks dom haft någon anknytning till huset.

Jag går bort till bilen och undrar om det är något på tok och om dom behöver hjälp med något. Där i bilen sitter en " äldre " man med två ungdomar Den äldre mannen ser lite förlägen ut och berättar att hanses morfar och mormor en gång bott här. Att han som barn sprungit mycket här. Han ser lycklig ut när han säger det. Vill du komma in och titta säger jag. Nej svarar han mej. Ja du är välkommen annars. Jag andas ut samtidigt jag säger detta rakt in i bilen.

En liten gnutta rom hade Per spetsat chokladen med. Jag fnissar lite inombords, när jag i fantasin ser hur min choklad och rom doftande andedräkt fyller bilen.

En annan gång säger han och tittar på mej med lite bedjande ögon, en annan gång kommer jag gärna förbi om ni är hemma.

 Du är hjärtligt välkommen svara jag och vinkar glatt adjö till dom.

Vad spännande. Jag hoppas verkligen han kommer tillbaka. Både för sin och vår skull.

Jag vill veta mer om detta hus vi bor i.

Jag vankar tillbaka till vår lilla uteservering, där semlan sitter små morrande och har koll på verkligheten. Det kyler på lite mycket nu. Vi dricker upp det sista i vår muggar som har blivit kallt. Det där sista som är lite tjockt i botten av kakao Det smakar pralin. Syndigt gott.

Vi går in och tänder en brasa och jag sätter mina äppleblomster i vas.

Mitt i detta knoppande ris hänger jag en underbar ilsken sur höna som kom med posten i min brevlåda igår.

Tack underbara Lena för denna höna. Nu hänger hon där i äpple kvistarna och håller påsken stången i vårt kök.

Temperaturen där ute sjunkt ytterligare. -2 visar termometern.

Snart är det fullmåne.