Jag har en bit vägg kvar. Den väggen som når ytterdörren i min verkstad. Den är inte fin. Tråkig, smutsigt vit och man anar vävmönstret under färgen.

Jag tar åter fram mina älskade Husmodern tidningar från 1923. Metodiskt smetar jag tapetlim på väggen, skär ur sidorna med en vass kniv. Sidorna är tunna, lite gulnade och luktar gammalt.

Det tar sin lilla tid. Ögon förirrar sej bland bilder och text. Känner att jag får skynda mej innan limmet torkar på väggen, nästa sida tar lika lång tid som den förra.

Dom är vackra att se på. Fingertopparna färgas mörka när jag stryker över dom på väggen för att garantera att dom fastnat på underlaget.

Jag läser.

Grosshandlar Gördlar 7, 10 eller 12 kr

Gummibyxor för barn 2.50 kr

Ryggradshållare för damer 8 kr och 10 öre

Där finns mönster på klänningar. Recept på diverse olika maträtter så som Böcklingkräm på ägg. Förklaringar på hur man snickrar ett dockskåp. Jobbansökningar där alla är ordentliga flickor som söker arbeten i lika ordentliga hem. Mönster på klänningar och virkade mössor som är bra att ha när man badar.

Jag stannar till vid en annons om Radiumelement för tillverkning av radioaktivt vatten.

Hualigen, förundrat läser jag annonsen igen. Men tänker sedan det var då, och det vi idag vet om radioaktivt är ej samma som dom då viste. Och vad kan dom läsa om 100 år när dom finner tidningar från nu. Kanske dom förfasar sej över våran dumhet.

En annan artikel är

Sjuka och svaga

gratisprov av

Amerikanska tabletter

I 99 fall av 100 äro nerverna orsaken till allt lidande, så som magsjukdomar av olika slag, och få människor finnas som ej haft känning av magkatarr, magsyra och därav följande

underlivsrubbningar, bristande aptit och dålig avföring.

Försök med Amerikanska Tabletter och resultatet låter ej vänta på sej

Samma reklam nu som då.....

Jag fascineras av den glada käcka kvinnan som står vid sin "diskmaskin" fullmatad med disk. Där står hon lycklig och glad, vevande på sin fina maskin.

Vad härligt, jag vill med vara så där käck och glad över min disk.

Ögonen far vidare över sidorna och fastnar på

Sömnlöshet är en sannskyldig plåga och något vanligt i vår nervösa tid.

Orsakerna äro olika: Sjukdomar bekymmer och nervositet. Men ibland kan det endast vara en ovana att ej kunna somna in. Offret ( jo jag tackar jag det var ju en speciell benämning på den som har sömn problem ) Offret ligger där och vrider sig. Kastar sig av och an och kudden känns som en glödhet sten.

Nu finns en massa sömnmedel, som fås med och utan läkar recept t.ex Medinal, Veronal och Luminal. Dessa tages bäst i vin och verka efter ca. 30 min. Vidare är ett mycket kallt fotbad utmärkt bra innan sänggåendet, eller att vira in fötterna i våta handdukar. Att inte sova minst 7-9 timmar är för många kvinnor ruinerande för hälsan, och inte minst för utseendet.

Alla vill ju vara vackra.

Det sista jag läser i tidningen innan jag fäster upp den på väggen är

Att fånga ett Lejon

Platsen utanför lejonkulan bestryks med Karlssons klister.

Reta sedan lejonet. Detta störtar då ut och sitter sedan tämerligen fast.

Ack detta måste provas tänker jag. Jag skall hedanefter alltid ha med mej en tub med Karlssons klister, ifall att.



Tidig morgon i Menlösa.

Grått gryningsljus möter nattensmörker i vårt sovrum. Per sitter vid datan, och ett underligt ljus skapas i rummet.

Jag vaknar av att Semlan klampar runt klumpigt över mej. Hon har just varit ute och är nyduschad om tassarna.

Jag känner mej tung och rörig i huvudet, mitt i mellan sömn och verklighet.

Per är inne på någon dagstidnings hemsidahem sida.

Han läser högt.

Läser om ett en man och en kvinna som ringt efter polisen. Då ett gäng mörk klädda individer kallade manens fru för hora och hotade att mörda dom.

Polisen kommer efter ett tag till platsen, pratar lite med paret. Gänget som hotat dom befinner sej i närheten men polisen bryr sej inte om att kolla upp dom. Säger att dom ej har tid för sådant här.

Det går en tid och åtalets som väckts mot gänget lades ner på grund av bristande bevis..

Det går ytterligare en liten tid. Samma gäng gör nu inbrott mot samma man och kvinna.

Mannen ringer återigen polisen och säger. Ni behöver inte bry er om att komma denna gång för jag har redan skjutit dom med hagelgeväret.

Denna gång tar det inte lång tid innan polisen kommer till platsen, och dom kommer i tre polisbilar med sirenerna på slagna.

Ingen hade blivit skjuten, mannen hade sagt så för att få lite fart på polisen. Men inbrottet var i full gång.

Hur det slutade förtäljde ej Per i sitt läsande,  Jag funderar på hur allt förändrats.

Uniformerade poliser i svart och vitt från barndomen. Respekten för dessa ordningens män. Det var ju nästan bara män på den tiden inom ordningsmakten. Jag tänker längre tillbaka, tänker på polisen som mitt i gatan står, eller han som patrullerar runt husknuten och på stadens gator och torg. Han med en rundad hjälm på sitt huvud och händerna vilande i svanken. Hur var det här då......

Bestämmer mej för att allt har inte blivit bättre. Var tog respekten vägen. Egotrippen tog över och respekten för andra slängdes över bord i våra redan övergödda och döende hav och sköar.

Nu är jag lite upprörd. Ljuset från fönstret har åter ändrat färg. Lite skarpare blir konturerna i rummet.

Per läser vidare. Denna gång blir det en liten solsken historia.

Kanske är det så att världens minsta hund är född.

Den föddes i Florida. Ett center som tog hand om djur som kommit snett i livet, dom hade tagit hand om en liten dräktig blandras tik.

Förlossningen hade blivit krånglig, men avlöpte till slut bra.

Där bland alla hennes valpar var det en liten som fick kämpa lite extra.

Veterinären hade fått blåsa liv i den. Göra mun mot mun metoden som Per läste.

(förunderligt tänker jag, så oändligt försiktigt det måste göras)

Den lilla valpen var inte större än att den fick plats i en matsked.

Nu hade det gått tre veckor och den hade vuxit sej stor och fick plats i en kaffe kopp.

Ser du säger Per och vinklar dataskärmen, jag reser mej på armbågen och kisar.

Ja jag ser, ser en liten mörkpälsad varelse. Så liten så, och lika söt.

Mina känslor förbytts till ett Åååååå.

Det blir ljusare och ljusare där ute. Sommartid suckar jag och drar täcket över mitt huvud.

Per åker iväg till jobbet. Medans jag planerar dagen i mitt huvud där under täcket. Det är nog snart dags att stiga upp och hälsa dagen välkommen



Där ute har dimman lättat något litet.

Jag tassar runt här inne och försöker få ordning på sommar tiden i min kropp.

Tänk att en timme, och vetskapen om den kan påverka så mycket.

Jag tror jag skall släppa tanken, och ersätta den med något annat.

Jag skall sätta "tänderna" i min "nya" hyll del idag.

Ett loppisfynd från gårdagen.

Så bra den blev i storlek i min verkstad. Jag som trott att jag fick bygga en som skulle passa.

Nu är både jag och min plånbok glada.

En härlig filt i lila, grått och benvitt hänger ny tvättad och välluktande på tork.

Den hänger där med ett mönster som för tanken till 50- 60 talet.

Den skall sedan slaktas för att fylla ett annat ändamål.

Loppis är ett underbart påfund.

Att gå där och botanisera, fundera och förhandla.

Det jobbiga är väl att jag måste brotta mej fram mellan borden och föremålen och människors otvättade kroppar.

Men ibland så står jag där och känner mej lycklig, lycklig med famnen full.

I bilen brukar det redan ligga en hög som Per varit och avlämnat.

Nyfiket petar jag runt bland sakerna som redan hamnat där. En del underliga tingestar, en del andra mer intressanta saker.

Men vår gemensamma känsla är den samma.

Och med ett fånigt leende brukar vi sitta där i bilen och berätta våra upplevelser av dagen.

Igår hade vi en liten Wille med.

Förundrat tittade han sej omkring på denna samling av människor och tingest.

En ny värld öppnade sej.

Hemma på Alexandra och Max gata i stan, där växer ett nytt litet barn rum fram.

Där är himlen blå och gräset krispigt grön.

På en liten kulle trängs det 5 får. Och under trädet står kossorna och bajsar.

Rummet är i början av sitt färdigställande.

Där skall bli kossor, hönor, får, traktor mm En bondgård

Grisarna får egna små hus och solrosorna är höga och soligt gula.

Alexandra och jag går ifrån en liten sväng för att kolla upp en sak på datan.

Det går någon minut, Alex reser sej tungt och tycker det blivit ovanligt tyst.

På den krispigt gröna väggen är William i full färd att måla med vit färg.

Jag tittar på hans kroppsrörelser, ser hur han har iakttagit oss och gör samma som vi.

Det är en lycka att få ha en alldeles egen livslevande liten kopiator i familjen

Jag måste skratta, där står han djupt engagerad i sitt målande. Vilken känsla för honom.

Att få måla på riktigt

Liten William har jag sagt. Kanske hinner lekstugan bli färdig i sommar. Då skall vi två måla den fin inuti. Fin i glada färger. Sedan kan vi sätta oss utanför i den lilla stugan och dricka te.

Jag lägger mej på golvet och tittar på Alex.

Stor och rund är hennes mage. Det stökas och sparkas där inne. Magen buktar ut lite extra. Alldeles öm i revbenen av alla sparkarna.

William slår sej ned på golvet där jag ligger.

Den runda magen försvinner ur bild och ersätts av ett runt litet huvud istället.

Fönstret är lite öppet, det strömmar in mjuk frisk luft. Och där ligger jag på golvet bland målar burkar, penslar, barn och barnbarn, känner mej så ofantligt lyckligt lottad

Jag går ner och gör en sockerkaka säger Alex. Vi följer med jag och William. Te tänker jag, jag vill fylla min mage med te, och liten snille Wille päron blixt vill alltid smaka.

AaOooo säger han och pekar på koppen, ja det är varmt vill du smaka, så blåser vi lite på vätskan, för att sedan sitta där och sörplar oss lyckliga



Kroppen är trött, jag ligger kvar lite längre.

Flyter iväg på den mjuka vågen mellan dröm och verklighet. Där är gott att vara.

Snart snart skall jag stiga upp.

Jag tänker på dagarna som varit. Vi tog bilen och for upp till den lilla staden vid vänerns strand. Där jag är född och mina föräldrar bor.

Jag har laddat min timmar i bilen med musik och stickning.

Nu får du gissa vad detta är för musik säger jag till Per. Han tänker.......

Men svaret blir fel. Mins du bron i Prag där dom spelade. Jaaaaa just det blir svaret. Då han sjöng i en lur. Vi ler mot varandra vid det gemensamma minnet.

Resan upp är full av små avstamp. Jag tänker inte hur många mil vi åkt eller har kvar att åka.

Jag har ställen på vägen som blir mina beräkningar på hur långt vi kommit.

Där är alla vindkraftverken som står givakt i en stor formation. Stolta och kraftfulla snurrar dom på.

Där är stället där det luktar sulfit.

Ååå dom har kopplat på korgarna i Pariserhjulet på Liseberg.

Pellerins Margarin fabrik säger jag högt i bilen varje gång. Vilket underbart namn.  Jag vill veta sagan om denna fabrik och tiden då det begav sej.

Nääs med vackra gamla byggnader

Kyrkan med sitt nya glas torn. Där dom ändrar färg på belysningen beroende på högtid.

Loongs små grisar. Där ler vi alltid och säger alltid samma sak. Undrar hur långa dessa små grisar är.

När vi kommit så långt, då är det inte långt kvar.

Jag sätter in en CD med 60 tals rock. Stämningen förändras. Vi trallar med och mina stickor far som lärkvingar i takt till musiken.

Varma kramar möter oss vi framkomsten. En kopp te och en prat stund.

Vi planerar helgen. Mycket skall hinnas med. Och vi hinner nästan allt under våra få dagar tillsammans. Och det bästa av allt vi hinner umgås. Vi far till staden och fikar på Lördagen. Vi hittar ett fik där vi får in pappas rullstol utan problem.

Staden är full av mysiga små fik.

Det ligger en slöja av förgången tid över hela staden.

De la Gardi har lämnat djupa spår efter sej.

Vi går en promenad i staden. Små smala gator, gamla trähus runt om.

Per pekar, vi stannar till.

Där under ett fönster på ett litet plåtklädd överhäng över en dörr står två läskflaskor på kylning.

Tankarna far tillbaka då jag bodde i Göteborg.

En liten etta, badrummet som låg i uppgången bredvid i källaren, och ett kök med gasspis och inget kylskåp. Jag hängde ut min mat i en påse utanför köksfönstret. Där var det sällan någon sol som nådde.

Vi fnissar där vi står. Alla med våra egna associationer och minnen.

Men dagar går fort och det blir dags att åka tillbaka hem.

Med oss har vi fått påsk ägg att dela ut till Joanna och Alexandra.

Avsked ger möjlighet till nya möten men det finns alltid något lite tungt i att vinka adjö.

Hemma möter oss regn och en varm liten stuga



Selmas päls som jag klippte av henne, den lägger jag lite här och var till alla små fåglar som skall bygga bo och värma sina små ägg.

I gamla äpple trädet hänger en mask i lera. Munnen på masken är lite öppen,

Där stoppar jag in en rejäl tuss.

Det ser ut som om den kräker hårbollar

Nu är lukten av sommar ännu starkare. Jag hör faktiskt lärkan en bit bort.

Det leker ett leende i hela kroppen på mej. Jag går bort till källaringången under verkstan. Måste titta på vinterförvarade växter igen.

Det spritter i var och varannan kruka. Och där är dom små stulna växterna från Irland. I någon kruka ser det nästan dött ut. Men när jag känner efter så känner jag att där är liv. Den har bara inte vaknat riktigt.

Täckena som hängde framför ingången åker bort. Mer luft och ljus till verkligheten där i källaren

I märgelgraven plaskar det runt två änder. Jag har undrat i flera år vad det är för några. Kanske är det någon annan som vet.

Dom är något mindre än vår vanliga and.



Jag öppnar dörren och sticker ut näsan min.

Vilken upplevelse. Luften är mättad med dofter

Jag försöker särskilja lukterna.

Kyla försiktigt blandad med värme.

Den där specifika doften som gör att jag mins sommaren, promenader över ängar och lärk sång.

Hav, jag känner faktiskt doften av hav.

Jag blir alldeles lugn inombords

En svag förnimmelse av grönska.

Jord

Mossa

Tjära

Så dynga naturligt vis, dynga som körs ut på åkrarna runt om

Mycket mycket mer som jag inte kan specificera

Jag går skata till ved skjulet.

Andas djupa andetag

Fyller på mina förråd av ved i huset och lämnar dörren lite på glänt.

Kom in pockar jag, kom in och hälsa på en liten stund



Solen har gått ned, men jag känner den fortfarande i min hud.

När solen gick till vila, rullade det in dimma istället.

Den vältrade sej in över åkrarna, för att sedan rulla sej vidare in över gården. Med dimman kom en tystnad. Världen blir med ens så mycket mindre. Jag står där mitt i den, ser synfältet krympa och bli mindre och mindre.

Jag älskar dimman. Står helt stilla och känner hur spännande det är att få stå där i denna vita fuktiga stillhet.

Skall vi ta en kopp te, frågar jag Joanna. En kopp te här ute medans dimman sveper sej vidare runt oss.

Vi paltar på oss mer med tröjor och slår oss ned trädgårds möblerna.

Dom som stått ute nästan hela vinter. Jag får lite dåligt samvete.

Det kommer en bil på vägen. Sakta kör den där i dimman. Jag stoppar in Semlan under tröjan. Hon rister i kroppen av kylan. Den stackarn blev ju av med pälsen förra veckan.

Fukten lägger sej som en fin yta på våra ylletröjor.

Vi viskar till varandra.

Ett samtal om extra däck till bilen, tystnaden på landet, katter, hundar, gamla minnen. Allt sitter vi där och dryftar i ett viskande mummel.

Den första kvällen utomhus detta år är invigd.



Himlen är blå och det sveper en svagt ljummen vind på vägen där jag går. En tjock tröja värmer mej. Vantarna håller jag i handen, likaså pannbandet. Det blev för varmt. Så jag älskar denna del av året. Färgmässigt står allt stilla. Allt ser dött ut och går i en brun dyster färg. Så trist, så stökigt och så smutsigt. Men det är bara en fasad. En kuliss som döljer det som egentligen är. Hade jag inte vetat bättre så hade bilden som nuet ger mej lurat mina sinnen. Men se jag har varit med förr jag. Känslan av rörelse under ytan, av marken, av träden och av vatten spegeln är som en mindre jordbävning. Det knakar av återhållsamhet. Snart mycket snart orkar det inte hålla emot längre, då börjar det spricka i fogarna.

Jag är som ett barn på upptäcksfärd, och än så länge hänger jag med. Men när maj kommer börjar jag sacka efter. Då ställer jag mej att hojta. DET GÅR FÖR FORT; JAG HÄNGER INTE MED.

Men det hjälper sällan.

Men nu är det Mars och jag kikar mej förundrat runt.

Och där på min promenad möter jag en likasinnad. Det känns som att möta mej själv i mini format.

- Hej säger jag, men oj här möts vi på vägen, du verkar ha brått.

Där på den gamla grå och knöliga asfalten kryper det en larv, en larv klädd i päls.

- Kom säger jag. Det är inte tillrådligt att krypa här på vägen för dej.

Jag har lite brått svarar han mej. Snälla låt mej fortsätta min färd.

- Nej nej svarar jag. Bilarna kommer fort och skoningslöst här.

Rädslan griper tag i min nya vän och han rullar ihop sej till en liten boll

- Här kan du krypa vidare fortsätter jag mitt samtal med honom. Jag  lägger försiktigt ned han  i gräset vid äppleträdet bredvid grinden.

Solen värmer och jag skyndar mej vidare för att göra i ordning mej för en lunch i staden bortom åsen.

Du säger han när jag går förbi på väg till bilen. Det var ju fint att du flyttade mej, men det var förfärligt mycket jobbigare att ta sej fram här.

- Ååå ingen orsak svarar jag, lev väl och kanske vi ses igen min vän.

I bilen är det varmt av solen som lyser in genom framrutan. Per gasar iväg. Jag känner igen den där minen. Den säger. Vi är sena som vanligt. Ler lite ansträngt när vi möter grannen i bit bort på vägen. Men snart smälter minen till en mindre ansträngd min i solstrålarna genom rutan.

I staden bortom åsen där Änglarna bor på en holme, där slår vi oss ned vid vackert dukat bord och underbart sällskap. Tänka att få möta så många vänner, nya som gamla en solig Söndag i Mars.

 Tack



Gnisslet från skottkärran har åter ljudit över nejden.

Denna vår flitigt använda skottkärra. Knöligt mamma tycker William och vill ha skottkärran för sej själv. Joanna skjuter glatt på, muskler kan jag höra hur hon tänker. Att se och höra dom rusa runt på en vinter trött gräsmatta får mitt hjärta att fnissigt slå några extra slag.

William vill gå ur, och tycker att hans mamma skall göra lika dant. Stopp säger jag innan Alex krånglar sej ur kärran.

Jag ser henne sitta där i skräddar ställning. Rund och vacker i sin graviditet. Tänk att jag har en sådan vacker dotter sittande uti min skottkärra. Jag vill ta ett foto på dej när du sitter där. Lägg händerna som på en buddha staty, så här säger jag och visar med mina händer.

Ja precis så, jag låter kameran knäppa några biler.

 Min buddha dotter med ett litet knyte i sin mage. Det där skulle jag kunna använda mej av på något sätt. Hur? Det läggs in i minnes banken, kanske poppar det upp någon idé någon gång.

För något år sedan fick jag en beställning på en figur i just denna ställning. Ur svart fin lera skulle dom formas.



Så kanske skall han ha en gravid kvinna vid sin sida. Ja så får det kanske bli.

Verkstan ropar på mej, men jag känner mej falnad liksom brasan. Jag drar några djupa andetag. Det hjälper föga. En nyklippt Semla ligger under filtar i soffan, under filtar för att hålla värmen. Mjuk som sammet. Några djupa andetag slinker åter ned i mina lungor. Jag skall gå och blåsa lite liv i glöden, brygga mej en kopp te, baka några mandel plättar och tända en brasa till. En i min verkstad. En liten stund skall jag sätta mej därute och bara vara. Lyssna på en talbok och låta fingrarna finna sin egen väg i leran

Idag ligger det ett vackert vitt täcke över marken. Stilla har flingorna fallit under natten och halva dagen. Men nu har temperaturen krupit upp till +5 grader och allt smälter lika stilla som det föll. Det finns en vacker tystnad i snön som jag tycker så mycket om.

På spisen står en järngryta full av lins och morots soppa.Gyllene fyller den grytan. Vackert mot det svarta järnet. På bänken står nybakat bröd, toppat med oliver och salta flingor.

Jag tänker på maten jag åt i går. Bland annat en linssoppa. 

Vi for iväg igår, jag och Per. Ner till Malmö för att inhandla lera till mej och min verkstad. Och på en sådan resa stannar vi för njuta. Stoppet är Lund. Där i denna vackra stad som känns så full av liv och tankar, där finn en liten liten restaurang.

Inte alls en vanlig restaurang.

Där finns Govinda.

Var gång vi kommer dit, blir vi så lyckligt fnissiga av förväntan. Där är alltid fullt av folk, men oftast så finns det ett litet hörn att slå sig ned på. Denna mat får alltid min kropp att bli lugn och själen gråta av lycka.

Måhända att det inte ser mycket ut för världen, det som ligger där i skålar och på fat framför mej. Men när det når min mun och gom, ja då är det så fulländat. Detta är mat så välbalanserad och så full av kärlek, att jag  kan njuta till fullo.

Där sitter vi en stund i tystnad och mumsar i oss, låter blicken vila på gården genom fönster rutan.

En vacker liten bakgård som får mej att tänka på gamla Haga i Göteborg. Den känslan gör det inte mindre trivsamt att sitta där. Och trots vår något ojämna på hälsning på Govinda, hälsas vi alltid lika glatt igenkännande med ett litet samtal. Ett samtal som får tiden att stå still, ett samtal som fortsätter där det avslutades förra gången Vår lilla oas, inte allt förlångt hemifrån och ej heller allt för nära.

Min måltid måste jag alltid avsluta med en liten sesamkaka som bara smälter i min mun. Först efter den är jag beredd att resa mej för att gå

Lyckligt förnöjda kan vi nu fortsätta vår resa ner till Malmö. Vi skumpar vidare på småvägarna i Lund med släpet bakefter, oss innan vi hittar ut på motorvägen igen. En grå tråkig motorväg, men det märker vi inte för vi är fortfarande fulla av förnöjsamt fniss

I köket kokar rödbetor och ägg i olika kastruller. Jag laddar ner nya bilder från kameran. Glömmer tiden. Oj..... I köket är det immigt på rutorna  är fulla av fukt från grytorna.

Men här kommer dock ett helt litet foto album från ett barn och barnbarns på hälsning i den lilla stugan .

Jo William du måste ha på dej sockorna när vi skall ut.

Mormor stjäl en kram, men kameran är mer intr.

Nära nära. Blir det bra????

Skottkärran skall ut och rastas. Vild går farten runt husknuten.

Och däruti ligger stinke Shaun och en ylle tröja

Sten pojken är inte intr. Det är bara ni som tycker det så nu går jag

Hallå hallåååååå där under kapellet.

Vill du gunga

Hjälp vad knöligt med alla vinterkläder fniss

Liten filur trasslar sej runt i fjolårs gräs och evighets blommor

En snårskog var det

Moster Nanna i gamla eken och William säjer att han vill med.

Uuuuuuuhhhh kolla där uppe. Där sitter du Nanna

Oooooohhhhh och här uppe sitter jag.

Jag får inte göra så här. Bonk. Men kan inte låta bli. Åååå vad ni skäller på mej

Jag ångrar mej jag kommer tillbaka nu.

Ett Muu säjer mormor, men det tror jag inte på

Knack knack, är det någon där?

En trött och nöjd William reser hem till byn där Änglarna bor.

Jordens gåvor och då ringer jag Polisen

Det kom ett brev i min brevlåda. Det brevet var till mej.

Ett brev med hopp om solen, värmen, våren och ljumma skurar.

Svart mylla som sakta bekläs med grönska. Små gröna blad som vackraste brysselspets.

Tänk att få ett sådant brev.

Det sker så sällan att det kommer personliga brev. Det mesta av hälsningar som kommer, ja det sker via nätet, Snabba små ord. Ord som ej skall förringas. Dessa snabba ord värmer hjärtat. De långsamma orden skrivna för hand, dom orden värmer själen. Så idag är jag varm i både själ och hjärta.

 Dagens nät ord fungerar som gårdagens telefoni.

Tänk er dom gamla telefonerna med snurr skiva. När jag skulle ringa på den, så skedde det lite avuppvärming av fingrarna. Det var så lätt att slinta med fingret i snurran, och då var det bara att lägga på och börja om igen. Där stod man och sa långsamt telefonnumret högt, medans fingret försökte sätta sej fast i nummerhålet. Ibland var det med en känsla av sekreterare. Då tog jag en blyerts penna (gul) med ett rosa sudd på toppen. Lillfingret spretar lite extra, tungan i mungipan också började snurrandet. Telefonen stod på skrivbordet i mina föräldrars sovrum då jag var 8-10 år. Ibland på dagarna efter skolan tjuvringde man någon från telefonkatalogen. Hysteriskt fnissande stod man där och var jätte nervös med underliga ord som formulerades i munnen. Ibland hotade dom med att ringa polisen. Hjärtat for upp i halsgropen vid dessa ord, och snabbt kom telefonen på i klykan. Min far sa en gång att, Maria om du någon gång får ett blått streck som vandrar upp mot hjärtat, då skall du vara uppmärksam för det kan vara blodförgiftning.

Dessa ord fastnade i mitt huvud. Och där vid skrivbordet i mina föräldrars sovrum upptäckte jag ett blått streck på min arm. Skräcken grep mej hårt om hjärtat. Nu var döden nära.

Det visade sej senare att detta bara var ett lite längre streck av en bläck penna på min underarm. Efter denna incident kunde jag känna att det kanske inte alltid var så farligt med dessa blåsstreck mot hjärtat.

När jag vandrade en sväng i min trädgård idag såg jag att Munk skräppan tittat upp

Där en bit ner i bladhöljet kan jag se knopparna. Jag älskar denna växt. Katastrofalt ogräs finns det nog de som säger. Men inte jag. En överlevare från långt långt tillbaka i tiden. En överlevare tillsammans med Kvannen, Rabarbern och kanske även maskrosen.

Stora stora blad blir där efter blomningen. Sådana där blad som jag skulle kunna tänka mej att krypa och sätta mej under om det regnade och jag var ett litet barn.

Det finns en liten saga om just mina skräppor.

Tidigt en solig vårdag för tre år sedan tog sej färden för över Hallandsåsen. I en trehjulig liten moppe med flak där satt mor Maria och skramlade tillsammans med allt annat. I skydd mot sol och regn for hon fram. Just denna färden gick till en närbelägen by söderut. Farten var lagom snabb, och hon log där hon satt och sneglade ömsom på vägen ömsom på naturen. Då såg hon något så vackert i där i dikeskanten. Vad var detta som månne växa där tänkte hon. På detta funderade hon på medan resan fortsatte och hon kom fram till byn lite söderut. Hon uträttade sina ärenden och stannade även till för att besöka sina båda barn. När kvällen kom var det åter dags för mor Maria att göra en ny resa. Denna gång tillbaka till den lilla stugan hon bodde i med sina båda hundar och sin gubbe. Skymningen började falla och hon honom mins det vackra hon sett i dikeskanten. Och där var dom igen. Ljust gulgröna står där ståtliga blomklasar stolt i diket. Nästa gång jag far förbi här tänkte hon, skall jag ha med mej en spade. Våren fortskred någon vecka och det var åter dags för mor Maria att fara förbi denna prakt. Denna gång var hon förbredd. Med sej i bagaget hade hon en spade. Hon åkte bil denna gång och vid ratten satt hennes sist födda dotter. Vacker slank,blond och stolt satt hon vid ratten och svängde in på den lilla parkeringsfickan. på order av sin mor. Den lilla tanten smyger sej ut i diket och börjar frenetiskt hacka och gräva med spaden. Hon lägger det hon lyckas få upp i medhavda påsar. När hon tittar upp då hon hör ljudet av en bil, det parkerar en äldre man bakom hennes dotters bil.

Attans tänkter hon, och mins äpple pallande höstar från sin bardom, och hur dom små benen som sprang för allt vad dom var värda. Nu hade hon ingen lust att springa, ej heller någon lust att bli påkommen..

Mannen ser arg ut och ifrågasätter mor Marias före havanden. Det är minsann hans växter berättar han surögt för henne. Ser du huset där nere i svängen, där bor jag och dessa växter har jag planterat. -Även i dikeskanten frågar mor Maria förundrat. Vad är det för växter. Då smälter den sure och säger nästan mjukt. Det är Munk skräppa. Men sedan mins han igen och sura minen faller åter på plats. Jag har planterat allt här omkring säger han och sträcker på sin rygg.

Åååååå säger mor Maria falskt underdånigt, skall jag plantera tillbaka dom. Mannen är arg och mumlar något ohörbart. Hursa sa sade mor Maria.

Ni är alla lika dana säger den sure lite högre. Då tar hon sina båda jordiska påsar och sin stora spade för att lägga i bilen. När hon kliver in i bilen hör hon den sure säga Jag skall ringa Polisen.

Samma känsla som när hon var liten och busringde ansätter henne. Kör för tusan gubbar väser hon fram till sin dotter. Färden bär åter av, allt medans mor och dotter dryftar denna händelse och fnissar sej hela vägen hem till den lilla stugan med mannen och hundarna uti.

Dessa Munk skräppor kommer nu troget var vår med all sin prakt och har ökat sitt bestånd till en ståtlig liten plätt i slänten mot häcken i närheten av bäcken i landet Menlösa



Sakta vi går genom byn.

Jag sitter och hostar i soffan, när Per går förbi och frågar. Orkar du med en promenad vid stranden idag. En liten en i solen, medans den värmer.

Jag känner hur hela min kropp reagerar, sträcker lite på ryggen där i soffan och försöker se pigg och allert ut. En kort en, orkar jag nog svarar jag . Så skönt att det inte blir en lång, säger han. Han tycker alltid jag skall gå så långt, medans han vill korta ner den.  Jag paltar på mej tröjor, vindjacka, pannband, vantar mm. Här gäller det att hålla sej i schack. Min mor som sa alltid varje vår ( och säger det fortfarande) Du vet väl Mia att man skall svettas in våren, och frysa in hösten. Jo jag vet, jag vet.

Mellbystrand är målet. Solen lyser skarp genom en smutsrandig vinruta, Semlan sitter i baksätet och hoppas  äventyr.

Nere på stranden är det smetigt och sumpigt av blöt och ofrusen sand. Orkar inte plumsa i detta. Jag orkar ingenting nästan. Vi går upp bland husen. Vilken underbar blandning av boenden. Dom bygger nytt här och var. En stor hög av långa rör . 5 meter lång orange rör med vit insida och randiga. Så himla fina.Hur kan jag låta bli dessa. Kom Per vi måste stå på var sin sida.

Där står vi på varsin sida om rören, fnissar och gör små vår vrål. Vilken akustik. Det borde vara varje människas rätt att få ha ett sådant här rör i sin ägo Tänk om det varit natt. Då kunde vi smugit oss i väg med ett. Men hur smyger man iväg med ett 5 meter långt rör 40 cm i diameter. Det ser ju inte alls så misstänkt ut. Och inte är det nog så tungt heller. Men åååå så jag hade velat ha det här i min trädgård. Jag hade hojtat i det varje dag.

Små små stugor är det där, små rara stugor med ett litet kök ett rum och alltan.

Stora stora hus är det med. Stora med säkert 10 rum och abnormt allting. 

Vi kommer fram till ett där det står Villa Siesta.

Inget hus med tio rum i. Eller kanske, om det är mycket mycket små rum.

Nej vilket fel namn. Det namnet på detta huset får mej att tänk skräck films tankar. Mulen fuktig vårkväll, havet i fjärran som brusar. En nyckel som sätts i det rostiga låset. Det knirrar och kankar. Räcket upp till dörren är rostigt och löst. En unken lukt slår emot dej när du öppnar dörren..... Välkommen till Villa Siesta. Din sista Siesta

Solen skiner glatt på oss och jag hejar på en man som snickrar på sitt altan golv till en rar liten stuga. Vit med blåa knutar.  Där kommer glada barn studsa runt på dagarna i sommar, och på kvällen sitter salt in dränkta föräldrar där med ett glass vin och språkar med vänner och grannar.

En vacker björk växer här. Full med lavar runt hela nedre delen av stammen. Skägglava???

 Ingen aning.

Men vackert är det. Varmt om foten på trädet på vinter.

Nu är vi nästan nere vi havet. Jag vill dit och se. Se om isen ligger fortfarande Per och Semlan är långt före. Det går sakta men det går framåt och jag är så tillfreds.

Havet. Där ligger havet, med is och allt

Tjockt lager av is i två etapper. Det vandrar folk därute på den. Där går jag bland klitterna. Går förbi små ställen med solhålor. Hålor där man kan ligga i lä för vinden och sola. Och där ligger isen. Vilket möte av två tankar och element Sommaren och vintern som försöker att klamra sej fast.

Semlan snosar på i det gulnande gräset. Mumsar och är nöjd. Mumsar kanin bajsar. Blir inga pussar där på ett tag.

Jag tankar batterierna för allt jag är värd. Hur underbart som helst. Där sitter en liten familj och har en liten picknick på en bänk

Och här går jag snart färdig för hemfärd.

Älskade fina Lördag med sol och allt