Frossa sliter min kropp

Gryningen ramlar in genom fönstret, grått segt grynings ljus. Jag kisar försiktigt. Det gör ont i mina ögon. Lite svullna ögon lock och blanka ögon. Feber blanka är dom. Men det slår mej när jag tittar på dessa blanka ögon i spegeln, att de är lite snyggt. Lite belladonna droppar och det hade varit perfekt, perfekt då en gång för länge sedan då håret var pudrat vitt och högt på huvudet. Då klänningarna var överdådiga och ej gick att tvätta.

Men då var då och nu är nu. Här räcker det inte med feberblanka ögon. Små snor älvor har även angripit mej. Från en liten ganska ny kropp till min lite mindre ny. Det får mej att undra om dessa virus angripare märker någon skillnad på individer. Tänker dom kanske, waooo mer utrymme att leva livet på. För här i denna kropp lever dom verkligen livet. Jag är så tacksam för den individ som en gång började väva ylle filtar. Mina ylle filtar jag virar in mej i är gjorda av min mamma. Min fina mamma som färgat garn från min brors får, och sedan vävt dessa värmande alster.

Soffan är åter min bästa vän, allt medans tvn spottar ut konstiga amerikanska serier. Serier jag inte ens visste fanns. Underliga saker som får mej att fundera.....

Halva Sverige ligger virus angripna säger dom på TV Också lilla jag där i min soffa. Per tassar runt mej och undrar hur han kan hjälpa mej. Jag försöker rycka upp mej lite. Men det lyckas dåligt. Kanske denna grågrynings dag är lite bättre än gårdagens.

Kanske hjälper värktabletterna lite bättre än i går. kanske är det bättre serier på Tv.

Kanske Kanske Kanske



 Kom viskade jag i en förtroligt och lite spännande ton, till William. Kom så går vi och matar pippisarna med bröd och frön. Vi begav oss på vår expedition över en knölig gräsmatta. Mata pippisarna tyckte William. Jag matar Semlan istället. En mycket bra idé samtyckte Semlan, som ivrigt mumsade i sej smulorna.

Per är ute med skottkärran och samlar upp alla mullvadshögar som blivit under några dagar. En liten William står och funderar. Mins hösten med alla löven i skottkärran, och han högst upp som kronan på verket. Hur det sedan bar iväg på en rundtur över stock och sten.

Idag blev det en ny rund tur i detta eminenta fordon, en rundtur med Per bakom skaklarna och Semlan som hopp i land kalle.

Nästa gång skall jag med passa på att få sitta där och känna spänningen.



Egentligen är jag hungrig.

Men att gå in och laga mat lockar mej inte.

Jag rotar fram en vinter trött stol som jag ställer i lä vid växthuset, allt medan Semlan kikar undrande på mitt förehavande.

En kopp te kopp fullbordar känslan av vår.

Vantarna får agera som värmedyna för rumpan. Fingrarna ömmar lite efter det heta teet som skvimpade ut över mina fingrar. Men ååååååå vilken underbar känsla att få sitta där i solen en liten stund. Att höra vinden svepa genom trädkronorna. Jag blundar, och  inbillar mej att det är havet jag hör. Det är nästan samma ljud. Bara nästan, och så lite fantasi. Bäcken i sänkan strax nedanför mej, blänker i solen. Den rinner fort och är riktigt bred. Den är inte hoppvänlig längre. Plums känner jag i mina tankar, men den tanken avbryter jag snabbt, den blev alldeles för kall.

Semlan hoppar upp i knät och slår sej till ro. Vilken alldeles perfekt dag. Alldeles varm om kinderna och i hjärtat av sol och vind.

Ja just det ja, leran, jag skulle ju hämta upp leran i källaren. Leran som skall upp till min verkstad Muren till den lilla källaren har rasat. Det ligger stenbumlingar framför hela dörren. Tjälen och vintern har rört runt bland dom, och fått dom att tappa fästet. Jag lyfter stönar och förflyttar. Svetten rinner innanför ylletröjan och i pannan på mej. Men bort kom dom och in i källaren kom jag.  Där inne står krukor på hyllor med vinter förvarade växter i. Har dom dött eller klarat sej. Jag kikar närmare på dom och känner på jorden. Fuktig, och små små gröna blad börjar kika fram här och var. Det blänker till på dom vitkalkade väggarna. 

Torkat snigelslem.

 Som glitter i en julgran, men på mina vita källarväggar. Lite fint bestämmer jag mej för. Och där på täckena som hängde som skydd vid dörren för vinterns kyl, där sitter skaparen till dessan glittrande stråk. Ut och träffa våren hojtar jag till den, och förpassar den ut i trädgården.

80 kg lera bäres ut till den väntande skottkärran och transporteras sedan upp för den lilla slänten. Det kippar runt fötterna från den blöta marken.

Men det är vår och jag är varm, varm och lycklig över att jag var hemma när våren kom och hälsade på